Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Från bokhyllan - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
henne i Skärselden, är dock hans första
spontana utrop ett mycket jordiskt citat av
Virgilius — hon är på intet sätt någon
abstraktion. Inkarnationsundret, som han var van att
handskas med i sin tankevärld, har på något
sätt lånat sin färg åt minnet av den tidigt
förlorade. Men inte heller här är det omöjligt för
oss att i vår egen erfarenhet finna något av
samma bevis och underpant på paradisets
verklighet, som Dante fann i sin älskades ögon. Jag
kan här inte låta bli att tänka på Stefan Zweigs
skildring av hur Romain Rolland under förra
världskriget och den döende Sigmund Freud
under detta i sina personer uppenbarade något
som gav honom kraft, mod och tro under
förhållanden, värdiga "Inferno". Men alla ha vi
exempel på närmare hand. Vad tro vi på här i
världen, om inte på de människor, i vilkas
ansikten vi sett vishet eller sanningskärlek eller
godhet lysa fram som en fackla? Icke blott i mina
ögon är Paradiso, säger Beatrice med
moderligt koketteri till Dante, men någon annanstans
komma vi nog aldrig att hitta det, om vi inte
först sett det där. Kerstin Anèr
FILM
Räkna de lyckliga stunderna blott. Rune
Carlsten. Lux.
I likhet med den framgångsrika tyska filmen
"Det gåtfulla leendet" bygger denna svenska
produktion på ett uppslag från en
maupassant-novell, i likhet med den skildrar också den en
tragiskt-romantisk kärlekshistoria från det
förflutna, närmare bestämt nittiotalet. Må vara att
filmen har en eller annan ytlig beröringspunkt
med Maupassant — till andan har den det
absolut inte men desto flera med det mest
tårpressande av alla filmkolportage, "Dimmornas bro".
Liksom Robert Taylor i den filmens början är
en distingerat grånad gentleman i nutiden som
genom en mascot lockas att för n:e gången
i tankarna genomlida sitt livs stora kärlek så är
Arnold Sjöstrand här en spattbruten
skeppsredare som pysslar med sina suvenirer och inför
det symboliska miniatyrsoluret ("Jag räknar
blott de ljusa timmarna") börjar berätta om
sin ungdoms kärlek till den fattiga lilla
sömmerskan, en berättelse vars sensmoral är riktad
till ett par ungdomar vilkas vägar håller på att
skiljas av samma gamla ståndsfördomar som
ödelade hans egen lycka. Sonja Wigert är en
värdig motsvarighet till Vivien Leigh, hon har
samma lilla känsliga fågelungeansikte, samma
tapperhet och ödmjukhet i lidandet, är just så
bedårande ömklig och söt som publiken vill ha
henne medan hon inför dess ögon långsamt men
säkert pinas till döds av dum bördsdryghet
och missriktad stolthet. Hon avlider i barnsäng
sedan hon fött sin älskades barn för tidigt
genom chocken att se honom som brudgum vid
en annan kvinnas sida; på själva
bröllopsmiddagen kallas han från den guld- och
kristall-blixtrande rikemansbostaden till sjukhuset och
sjunker luttrad och förlåten ihop över sin döda
älskades liljekonvaljevita, kalla hand. Herrarna
i Luxfilm har specialiserat sig på den filmatiska
följetongsromantiken i värsta sirapsstil och har
i denna dödsscen nått högsta toppen av
sentimentalitetens solnedgångsbegjutna berg, men
vandringen dit upp är genomgående vackert
kantad med tårpilar och cypresser, som försatte
publiken i ett tillstånd av sakta kvidande
hänförelse. Det är inget tvivel om att inte "Räkna
de lyckliga stunderna blott" småningom skall
förenas med "Anna Lans" och "Appassionata"
i de fullspäckade biljettkassornas paradis.
Filmen skrider fram klädsamt tyst och
långsamt som till en nyöppnad grav, t. o. m. det
obligatoriska skämtet är litet dämpat. Man har
god tid på sig att beundra Karl-Erik Alberts
mästerliga fotografering av de genomgående
med omsorg och smak iordningställda
osca-rianska miljöerna och de av Skawonius
komponerade stilfulla dräkterna. Carlsten har
regisserat och han lämnar ingenting åt slumpen,
grips heller inte av den entusiasm och de
plötsliga infall som skulle ha kunnat få publiken att
spärra upp sina milt tårade ögon.
Georg Svensson
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
