Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sohn, den store humanisten och kultiverade
populärfilosofen, får representera början av den
moderna emancipationen, Theodor Herzl den
politiska sionismens utveckling. Slutligen
representeras den judiska diktningen av Chajim
Nachman Bialik, som med genialisk
gestaltningsförmåga har skildrat judarnas
mångtusen-åriga lidanden. Ehrenpreis levandegör ånyo
dessa märkesmäns öden. Vi få en aning om den
djupa tragik, som fyllde deras liv, om deras
svåra kamp att finna vägen från deras egen
isolering till det judiska kulturarvet och att leva
i drägliga förhållanden med värdfolken.
Palestinaidén framhäves särskilt av Ehrenpreis. Han
betonar, hur längtan efter det heliga landet
alltid utgjort en ingrediens i det judiska
tänkandet. I detta avseende är boken en glödande
och lågande bekännelse till sionismen, i vars
historia författaren själv har spelat en
betydelsefull roll. Ehrenpreis besitter en enastående
förmåga att med skicklig hand inordna de judiska
problemen i deras rätta tidssammanhang. Hans
bok blir på så sätt icke endast en fängslande
skildring av den judiska utvecklingen utan
samtidigt ett värdefullt bidrag till Europas moderna
kulturhistoria. Ur dess rika innehåll skola vi
här närmare vidröra de avsnitt, som handla om
Moses Mendelssohn och Theodor Herzl.
Moses Mendelssohn är, som Ehrenpreis
påpekar, en av upplysningstidens stora söner.
Redan i unga år reagerade han starkt mot
judarnas kvalfulla behandling i Preussen och
föresatte sig att göra judarna andligt fria, att
väcka deras förståelse för sin egen högt stående
litteratur och att övervinna sin tids trångsynta
religiösa fördomar. Med outtröttlig energi
arbetade han sig upp ur små förhållanden till en
allmänt aktad ställning. Han vann Lessings
vänskap, Dohms gillande och den franske
upplysningsfilosofen markis d’Argens’ tillgivenhet.
Inte ens Kants stränga öga fann något att
anmärka på honom. Han ägnade sitt liv och
sitt arbete åt den religiösa toleransidén och
verkade outtröttligt för samvets- och
tankefrihetens segerrika genombrott. Dock anser
Ehrenpreis, att de stora förhoppningar, som
Mendelssohn, skaparen av assimilationsidén, fäste vid
judarnas fullständiga emancipation icke ha
hållit streck inför verkligheten. Antisemitismen
har under tidernas lopp spritt sig och blivit en
verklig fara för ett sunt och livskraftigt folkliv.
Så uppstår sionismen som en motrörelse.
Theodor Herzl anses vara den politiska
sionismens grundare. Han var själv ursprungligen en
helt assimilerad jude, som egentligen betraktade
judefrågan som ett redan löst problem. Han
levde i Paris som medarbetare i en ansedd
wientidning, då dreyfusprocessen plötsligt öppnade
ögonen på honom för judeproblemet. Han
kände sig träffad i hjärteroten och frågade sig,
om inte assimilationen principiellt sett varit en
falsk väg. Antisemitismens högt uppflammande
låga, som bredde ut sig över hela Frankrike,
blev för honom ett bevis för att hela den
moderna kulturen var sjuk i roten, att den
franska revolutionens arv icke mer hade något
förpliktande inflytande över människornas
handlande, och att varje individs människovärde
stod på spel. Hänsynslösheten i den hårda
kampen om tillvaron, jakten efter nöjen äro
i Herzls ögon endast ett talande vittnesbörd för
makttankens triumf i det nuvarande
samhällslivet, denna makttanke, som alltid riktar
förkrossande slag mot de svaga, mot minoriteterna
i ett folk. Under hans febrila sökande efter en.
lösning av judeproblemet får han intuitivt den
idén, att judarna böra bilda en egen ståt i
Palestina, på helig historisk mark, ett hemland,
uppbyggt på rättsliga grunder med judisk
självstyrelse, vilket omsider skulle möjliggöra för de
plågade judarna att på egen mark avlägga prov
på sitt kunnande och sin arbetsförmåga. Trots
allt motstånd, som han i början möter både
från rabbinernas och de stora judiska
filantropernas sida, utvecklar han sitt program i
skriften "Der Judenstaat" år 1896 och på den första
sionistkongressen i Basel år 1897. I outtröttligt
arbete sätter han sig i förbindelse med
statsöverhuvuden i olika länder, bl. a. med kejsar
Wilhelm II, med den turkiske sultanen, med
påven och med ledande engelska och ryska
statsmän, för att förverkliga sin plan.. Sedan
hans bemödanden att skapa en judefristad i
Palestina strandat, inriktar han sig på Uganda
och får härför stöd av ledande engelska
politiker. Men nu stöter han på starkt motstånd
även i sionistiska kretsar, och han dör utan att
ha uppnått sitt levnadsmål. Men hans verk
fort-sättes, bär rika frukter och resulterar slutligen
i den berömda Balfour-deklarationen av år 1917,
varigenom Herzls ursprungliga plan
förverkligas till sin huvudsakliga innebörd.
Ehrenpreis anser sionismen för en modern
fredsrörelse, som arbetar för försoning mellan
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
