Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
behöver förlora kriget". Han tror, liksom de
flesta av Tysklands ledare, på en
kompromissfred av det ena eller andra slaget och drömmer
om en tysk-rysk separatuppgörelse. "Var är nu
Frankrikes stolta armé", heter det, "och hur
är det ställt med Englands och Amerikas
amatörarméer? Hur går det i Italien? Ären 1941
—44 fick Hitler åter en frist för att bygga
Atlantvallen, Är den kanske inte Siegfriedvallens
gengångare?"
Herr Deck är naturligtvis också ivrig
anglo-fob: "Atlantdeklarationen är ingenting annat än
propaganda. Sanningen är den, att Churchills
England vill förgöra Tyskland och dess industri
vare sig Tyskland regeras av Hitler eller någon
annan, på samma sätt som Roosevelts Amerika
vill förgöra Japan oavsett arten av dess regim."
Formuleringen hade inte kunnat göras bättre av
doktor Goebbels’ mästarhand. Man blir därför
inte överraskad att höra, att doktor Deck också
kan tala om "det tyska folkets nedärvda
rättskaffenhet och humanitet". Bilden av den
humaniteten och den rättskaffenheten är nog
numera tämligen klar efter alla vittnesmålen
från de ockuperade folkens möte med
herrefolkets representanter.
Det är två saker som förvånar läsaren av
denna propagandabok. Den ena är vad är
anledningen till att författaren uppger sig själv
som "ärkedemokrat", och den andra är, hur
i all världen har ett så aktat förlag som
Wahlström & Widstrand kunnat ge ut ett arbete av
detta slag? Herr Decks opus hör nämligen
hemma i den litteratur som emanerar från
Dagens Böcker eller Svea Rike. Bo Enander
Kortare anmälningar
Edita Morris: Mitt liv undan lejonen. Bonniers
1944. 9:50.
Edita Morris’ roman "Mitt liv undan lej onen"
lär ha råkat ut för kritikens lejonklor och blivit
illa åtgången. Med de två backfischarna Anna
och Jessica som språkrör berättar författarinnan
om livet på Berg, en synnerligen fantastisk svensk
herrgård. Dit dras magnetiskt en skara bisarra
individer — alkoholister, luffare och allsköns
livsodugliga och förkomna som inte förmått
reda upp trasslet i sitt inre. Ty hos Bergs
härskarinna, den visa gamla mormodern, liksom
hos romanens manliga tjusargestalt, morbror
Rolf, finns en glimt av den outtömliga
kärlekssol som värmer själva tröstlösheten. Unga Jessica
ger sig till sist ut på äventyr för att lära känna
livet, och när hon återvänder till Berg har hon
övervunnit sin själviska natur till den grad att
hon för med sig sin avskydda gamla guvernant,
återfunnen som förfallen alkoholist i storstaden.
Till sin tendens är romanen en förkunnelse av
kärlekens plikt och dess frälsande makt.
Det är emellertid knappast underligt att "Mitt
liv undan lejonen" har blivit föremål för
skiftande omdömen, pendlande mellan betygen
pekoral och rangdikt. I själva verket är
förtjänsterna nästan lika påtagliga som bristerna
och de väger mot varandra på ett sätt som nog
kan komma helhetsomdömet att vackla en smula.
Förtjänsten ligger framför allt i författarinnans
flödande och färgstarka inbillning, bristerna i
oförmågan att tygla den. Romanen rymmer
många målande personkarakteristiker och
originella detaljer, t. ex. skildringen av de båda
herrgårdsbarnens besök hos sin lekkamrat ur
arbetets värld, den så kallade Fredagstyra. Det
är en mjuk och skarpsynt liten novell, full av
utsökt barnpsykologi. Äkta sagostämning vilar
också över Annas och Jessicas möte med de tre
fula men snälla prästdöttrarna i vårens
blå-sippsskog, och med anmärkningsvärd realistisk
kraft målas den olyckliga alkoholisten fröken
de Bars uppträdande på restaurangen. Första
delen ger överhuvudtaget mest behållning: de
överdrifter som utmärker författarinnans stil har
ett visst berättigande i den mån de speglar
barnslig uppfattning. Så småningom blir
emellertid utsvävningarna alltför svårartade (moster
Helenas självmord, de orimliga luffarna m. m.!)
och den fina gränsen mellan fantastiskt och
verkligt suddas ut. Det är inte bra — allra
minst i en saga — när illusionens slöja gång
på gång brister och man måste säga sig: "Så
går det inte till!" Margit Abenius
J. B. Priestley: Dagsljus först på lördag.
Översättning av Sonja Bergvall. Bonniers
1944. 6: 75.
Priestley är en av den engelska litteraturens
allra främsta och mänskligaste
underhållningsförfattare, trivsam och pålitlig,
kvalitetsmedveten och opretentiös som en väl inrökt och väl
skött pipa, med en utomordentligt ledig stil och
en sällsynt förmåga att på några få rader skis-
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
