Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ha det så lätt alltid i Finland visste man förut.
Men den attest härom som lämnas av denne
äskre och trygge, eljest allt annat än klankande
skolmän synes mig vara på ett särskilt sätt
vägande. Carl-Gustaf Thomasson
Lennart Breitholtz: Våra första
fransk-klassiska dramer. Lundequistska bokhandeln
i distribution 1944. 7:—.
Vi kan inte avgränsa en viss tid i vår
litteraturhistoria och säga: detta är den
fransk-klassiska tiden. Hur påtagligt Corneilles, Racines
och Boileaus inflytande än blev, hann det aldrig
förjaga barockdragen förrän diktkonsten redan
fått sin prägel av upplysningstiden och
"upplysningstidens romantik" (om man vill använda
dessa hävdvunna rubriker). Men vilken
smakriktning är renodlad? Corneille och Racine har
i sina dramer tirader som vi helst skulle vilja
beteckna som barock. Det påpekas med all
tydlighet i Lennart Breitholtz’ avhandling om vår
egen första fransk-klassiska dramatik, Celsius’
"Ingeborg" och Dalins "Brynhilda". Sedan
Breitholtz till Celsius’ förmån avgjort
diskussionen om vem av dessa som är den förste
i genren, gör han parallella analyser av
innehåll och stil i Celsius’ drama med dess två
varianter från 1737 och 1739 och i Dalins
drama från 1738. Den förre har strävat efter
att nära följa sina mönster Corneille och Racine,
Dalin har lärt av Celsius’ försök men samtidigt
infört modernare stildrag, och sedan har
"Ingeborg" i sin tur moderniserats efter mönster av
"Brynhilda". Intressant är också iakttagelsen, att
dramernas slutliga utformning blivit beroende
av erfarenheter från repetitionerna på scenen.
Breitholtz’ välskrivna avhandling för oss in
i centrum av ett begränsat skede i vår
litteraturhistoria och är den bästa svenska redogörelsen
för den fransk-klassiska dramatikens många och
detaljerade regler. Lennart Josephson
Willy Brandt: Efter segern. Diskussionen om
krigs- och fredsmålen. Översättning från
norskt manuskript av Olov Janson.
Bonniers 1944. 10: —.
I den flödande efterkrigsdebatten har man på
svenskt språk saknat en källa, som ger en saklig
översikt över framkomna program, planer och
organisationer. W. Brandt, välkänd som det
kämpande Norges objektive samtidshistoriker,
har förtjänstfullt fyllt detta behov av en hand-
ledning i morgondagens värld. Hans urval av
stoff är officiöst, d. v. s. han förbigår
mångfalden av meningsyttringar utan politisk
täckning men tar med huvudströmningar som
van-sittartismen. Medan det tyska problemet ägnas
ett eget avsnitt, förbigås speciella
utomeuropeiska spörsmål. Urvalet är sålunda avpassat
för svensk publik och domineras med rätta av
de kungjorda storpolitiska riktlinjerna och av
den svåröverskådliga internationella
organisa-tionsfloran på västsidan, inbegripet de
egentligen för krigföringen uppsatta organen.
Framställningssättet är även resonerande och ger
plats för författarens egna måttfulla och
dämpade värderingar, vilket visserligen försvårar
överblicken och gör bristen på register desto
mer kännbar.
I sak blir nog läsningen för många en
besvikelse. Vi är kanske nära den dag, då
efterkrigs-planeringen ska bestå provet, och man kan
frapperas av hur mycket som ännu är helt
oklart och vållat svåra konflikter eller av att
snävt nationella synpunkter och fruktan för
ekonomisk efterkrigskris börjat skymma den
ideella sikten. Det vore väl dock en felsyn att
fästa sig mer vid att diskussions- och
förhandlingsläget ännu är omoget än vid att det siktar
mot historiens största och allsidigaste
mellan-folkliga nydaning. — Synnerligen ouppgjord
är ju Tysklands framtid, och här märks också
den tyskbördige författarens rimliga reaktion
mot högljudda krav- och förmyndarparoller utan
stöd i mer praktiska, om ens praktikabla
program. Genom författarens kluvna inställning
blir Tysklandsavsnittet psykologiskt givande
och visar i övrigt snarast, att klarheten står i
omvänt förhållande till det myckna tänkandet
över "det tyska problemet". Tom Söderberg
John Waltersson: Öster om Bug. Bonniers
i distribution 1944. 5: 50.
En svensk Polenkännare har här skrivit ett
försvar för det olyckliga folket i dess konflikt
med Sovjet om områdena öster om polska Bug.
Avsikten att orientera svensk opinion om de
föga kända polsk-ryska gränsområdena är
lovvärd, och uppgiften att föra polackernas talan
ligger moraliskt lika väl till som den för
stunden synes politiskt motig. Vad man här får veta
om Östpolens politiska geografi ger ur
allmänpolitiska, kulturella och ekonomiska synpunkter
åtskilligt stöd för en framtida polsk östgräns
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
