Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Nils Beyer: Dramat på den vita duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
DRAMAT
PÅ DEN VITA DUKEN
Förhållandet mellan teatern och filmen — som
konstarter betraktade — har aldrig blivit riktigt
genomdiskuterat i den svenska kulturdebatten.
Någon definitiv gränsdragning är väl inte heller
möjlig att åstadkomma. Nya former utvecklas
ständigt inom alla konstarter, och det som var
sant i går behöver därför inte vara sant i dag
eller i morgon.
Men att problemet existerar, och att det är
ganska brännbart på sina håll, därpå har man
fått bevis i den lilla filmteoretiska debatt, som
i år uppstått omkring min bok "Teater och
film". Ett av syftena med denna var — som en
kritiker riktigt formulerade det — att försöka
"tilldela teater och film var sitt område, där de
inte behöver konkurrera med varandra". Det
framhölls sålunda i boken, att filmen till
väsentlig del övertagit den gamla
underhållningsteaterns funktion, och att teatern följaktligen, om
den skall kunna hävda sig i konkurrensen med
den nya konstarten, måste mer än förr bli en
litterär teater. Teaterns stora övertag i
förhållande till filmen är ju åtminstone än så länge,
att den har diktarna, både de levande och de
döda. Därom tycks inte heller meningarna ha
varit delade bland mina kritiker.
Däremot har det gjorts en del ganska
intressanta polemiska inlägg med anledning av ett
försök i boken att göra en estetisk gränsdragning
mellan de bägge konstformerna. Vid detta för-
sök gick jag ut ifrån att både teatern och filmen
är dramatiska konstformer. Det gemensamma
för dem är skådespelet och skådespelarna. Men
medan teatern kan arbeta utan någon yttre
realism i dekoren ("På några bräder lagda över
fyra tunnor kan man spela Calderon", säger
Goethe) och för övrigt fritt kan röra sig i
stiliserade, symboliska, expressionistiska och
surrealistiska former, är filmen till sin natur en
realistisk och verklighetskär konstart.
Tankegången spetsades till i satsen, att praktiskt taget
all film vi ser, är filmad naturalistisk teater, och
att denna filmens karaktär inte rubbas av det
förhållandet, att åskådarens synfält tack vare
kamerans rörlighet vidgats från den
naturalistiska teaterns tittskåpsscen till hela det samhälle,
vari människorna lever och rör sig.
Framför allt är det detta påstående, som
väckt opposition i det filmteoretiska lägret. På
sina håll har man visserligen ansett —
exempelvis Artur Lundkvist och ehuru med någon
tvekan Stig Almqvist — att jag riktigt
karakteriserat det nuvarande läget. Men samtidigt har
jag, menar mina kritiker, velat sätta en spärr
för utvecklingen. "Stilisering och symbolisering,
det visionära och det poetiska" är enligt
Lundkvist det område, där filmen "har sina
återstående stora erövringar att göra". Stig
Almqvist skriver i samma anda, att filmen "i en
framtid (vem vet när? — kanske redan kort
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
