Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och om det är så som Eyvind Johnson i mottot
till bokens första avdelning säger med ett citat
från den belgiske författaren André Baillon, att
författarna måste tala om sig själva om de vilja
ha fram sanningen, så är det också så, att livets
sanningar äro många, och att det fordras ett
helt liv för att få fram några stycken av dem.
Eyvind Johnsons debut ligger i år precis
tjugu år tillbaka i tiden. I tjugu år har han
förbryllat både sin publik och sina kritiker genom
sin proteusartade, ständigt skiftande natur. Han
har varit en som aldrig stannat, aldrig slagit sig
till ro, aldrig satt sig fast i någon stil, något
maner utan ständigt gått vidare till någonting
nytt. Han har varit idealistisk socialist, funnit
sin tröst i Corbusier och den ryska revolutionen,
och velat riva ned hela den västerländska
borgerliga kulturen. Han har varit primitivist, eller
nästan primitivist, och trott, eller nästan trott,
på de lösta drifternas förmåga att skapa
människan en lyckligare och bättre framtid. Han
har senare funnit att denna samma
nordiskvästerländska kultur måste försvaras om det så
är med risk av livets förlust bakom en hostande
kulspruta, och han har börjat tro på de abstrakta
värden primitivismen inte ville erkänna, på idéer
och ideal. Mannen som en gång skrev "Regn
i gryningen" och "Bobinack" har också skrivit
det "Credo" i vilket han bland annat säger:
Till slut skall stridens främsta màl bli detta,
att höja andens klara röst ur drifters mummel —
Ibland har det i Eyvind Johnsons böcker
funnits litet för mycket av program och litet för
litet av åsikter. Ibland har det också, trots att
Eyvind Johnson aldrig lägger bort den vackra
språkdräkt, vilken han brukar ikläda sina alster,
i dem funnits en hätskhet och en fränhet som
skadat det konstnärliga, en brist på den lugna
styrka som tar till sig även det obehagliga och
det smärtsamma och omsmälter det till konst.
De sista åren har detta blivit Eyvind Johnson
förlåtet därför att han varit ute och slagits för
sanning och rätt.
Eyvind Johnsons trogna publik, den publik
som har Olof-böckerna på sin bokhylla, torde
emellertid aldrig ha behövt påminnas om att
författaren i grunden inte är problemdiktare
och polemiker utan att han är livsskildrare och
konstnär. Och om det ändå skulle finnas någon
som behöver en påminnelse och ett bevis —
var så god — här är "Sju liv" — läs och
begrunda.
"Sju liv" kan sägas vara Eyvind Johnsons
samlade noveller. Samtliga berättelser i den ha
redan tidigare varit publicerade i författarens
föregående novellsamlingar, och sådan som
boken nu föreligger är den både en präktig
tjuguårsjubileumsbok och en god
repetitionskurs i vad den eventuelle läsaren kan veta om
Eyvind Johnsons liv och om hans böcker.
Novellerna från vandringsåren i Tyskland och
Frankrike minna om den tid då Eyvind
Johnson en gång svimmade på gatan av hunger och
då det var mycket nära att han kommit att
räknas till den franska litteraturen och inte till
den svenska. Tidsdiskussion och tidsproblem gå
igen i dessa noveller och människorna i dem
föra ett planlöst och rotlöst liv i en tillvaro som
de inte förstå, de söka och längta efter "det
förlorade Europa", efter ett oåterkalleligt dött
förflutet.
Novellerna med norrlandsmiljö och
norrlandsmotiv anknyta till den tid i Eyvind Johnsons liv
som ligger före vandringsåren, till de pojk- och
ynglingaår då han var sågverksarbetare,
potatisplockare, biografmaskinist och mycket annat.
De anknyta också till något som ligger
betydligt senare i tiden, till Eyvind Johnsons stora,
halvt självbiografiska romanserie om pojken
Olof. Liksom Olof-serien i Eyvind Johnsons
författarskap betecknar den rent konstnärliga
höjdpunkten inom det stora formatet så beteckna
dessa norrlandsnoveller samma höjdpunkt inom
det lilla formatet. De tillhöra det lilla antal
noveller som i den novellfattiga svenska
litteraturen kunna sägas ha nått fulländningen, små
underverk av tekniskt kunnande, uttryck för ett
frodigt berättarlynne som spelar över en botten
av mogen kraft och lugn balans. De äro
konkreta, realistiska och färgrika, stämningstonerna
äro perfekt anslagna genom perfekt funna och
perfekt inplacerade ord, och små människoöden
tecknade på några sidor bli ofta de tittgluggar
genom vilka Eyvind Johnson låter sina läsare se
in i livets farlighet och oändlighet. Rallarepoken
brusar genom dessa berättelser, krigets
svallvågor med gulascher, pengar och flyktingar
spola genom dem. Människor som blivit
legender, sådana som Stora Utsjungningen — "eller
K. A. Svensson, som namnet är" —, få liv igen,
cirkusdynastien Hagel,
biografapparatsinnehava-ren Burell och yrkesbrottaren Armstrong-Julius
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
