Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
spela med falska värden, och den fortsättning
på skälmhistorien från 1931 som han nu, tretton
år senare, levererat, utgör närmast ett bevis på
den gamla sanningen, att konstnärlig urartning
följer den moraliska i spåren.
Nu är det i och för sig ett vågspel att efter
så många år försöka blåsa liv i gamla
romanfigurer och leda dem ut på nya äventyr. Men
här har dessutom hela perspektivet förskjutits.
Bendel är inte längre en enbart komisk figur,
en skojare som alla andra; författaren låter
honom återvända till Sverige som politisk
flykting, hånfullt förtjust över svensk beskedlighet
och godtrogenhet, och genom hot om
utpressning lyckas han skaffa sig uppehållstillstånd
i vårt land och fortsätta sina bedrägliga affärer.
Förföljelsen och människojakten avfärdar
Ham-menhög med den förljugna frasen, att "klimatet
börjar bli otrevligt nere i Europa" för Bendel
och hans likar; om man från en tidigare
utgiven broschyr känner till Hammenhögs
uppfattning i flyktingfrågan, så hyser man inte det
ringaste tvivel om att ärkeskälmen och
brottslingen Bendel är koncipierad och tänkt som
en typisk representant för de flyktingar som
i Sverige funnit en fristad undan sina
plågoandar. Figuren är ett ruttet ägg, kastat mot en
grupp försvarslösa, jagade och förtvivlade
människor, vilkas främsta brott är det olyckliga
valet av föräldrar och förfäder. Det kommer
skrattet att fastna i halsen, om man till äventyrs
varit beredd att ha roligt åt de båda skojarnas
nya bravader.
Men dessa ha alldeles förlorat den
uppsluppna befängdhet och tokrolighet, som gjorde
"Pettersson & Bendel" till så nöjsam
underhållningslektyr. Trettiotalets stockholmska
dags-och skandalkrönika har denna gång fått bestå
verklighetsunderlaget, men det hjälper
knappast att man känner igen det mesta: upptågen
äro mekaniska, skämtet är uppskruvat, bitvis
hätskt, och saknar den riktiga humorns
försonande skimmer. Vid sidan av det lågkomiska
inslaget med den kvinnliga cirkusartisten Miss
Arita, som man måste dra på munnen eller
snarare flina åt, utgör satiren mot den svenska
filmen "Hotell Paradiset" ett tacksamt och roligt
uppslag, men tyvärr idisslar författaren detta
tuggummi tills det mist både färg och smak.
Varenda figur i boken har tycke av en
skyltdocka, som författaren-dekoratören hänger på
ett namn, ett signalement, några yttre karak-
teristika, t. ex. ett talfel, några allmänna
egenskaper, och så får den sprattla vidare för sig
själv — likt en mekanisk leksak, som en gång
dragits upp och inte kan åstadkomma annat än
stereotypa rörelser och gester.
Pettersson slutligen är inte bara samme
oförbätterlige kvinnotjusare som förut, samma
villiga redskap i Bendels förslagna händer — han
är denna gång också Hammenhögs språkrör när
det gäller att försvara de ekonomiska intressena
och den lägre publiksmaken gentemot den högre
bildningens och den odlade smakens
representanter. Författaren har försökt blanda bort
korten genom skämtet med den svenska filmen,
men var han verkligen står, är inte svårt att
lista ut av hans oförställda skadeglädje över
"kulturdoktorernas" förmenta vanmakt som
opinionsbildare, av att han gör Bendel till dessa
förhatliga personers meningsfrände; Ben del,
som totalt saknar samvete när det gäller affärer,
har nämligen, kuriöst nog, av författaren
utrustats med ett slags konstnärligt samvete, som
kommer honom att skämmas över den film han
är medskyldig till! I Hammenhögs ögon är detta
säkerligen ytterligare ett gravamen, fastän han
noga aktar sig för att utsäga det...
En kärleksscen mellan två av de agerande
i boken avbrytes av författaren med orden:
"Det finns ingen anledning att referera deras
fortsatta konversation" (s. 491). Där har man
som i ett nötskal Hammenhögs nästan rörande
troskyldiga uppfattning om diktarens uppgift:
referera! Granskaren för sin del skulle inte
finna det omotiverat att låta de orden gälla
hela boken. Holger Ahlenius
Humor och pubertet
Bertil Schütt: Förbjudet att beträda —.
Bonniers 1944. 6: 50.
Hjälten i Bertil Schütts debutbok "Förbjudet
att beträda —" är en pojke i målbrottsåldern.
Sådana brukar — i varje fall i litteraturen —
inte ha någon större kontakt med sin
omgivning. Det har inte heller Peter. Strängt taget är
det kanske hara en enda vuxen person som han
gillar, farbror Fridberg, som företräder
toleransen och vidsyntheten och samtidigt är den
andraplansfigur genom vilken författaren låter
sig representera. Farbror Fridberg tar en gång
.5 BLM 1944 VIII
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
