Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bland bokens värdefulla uppsatser förtjänar
biskop Rodhes över Wallin, Rosenius och
Schartau att särskilt framhävas. Rodhe ger inte
bara en utomordentlig karakteristik av dessa
egenartade religiösa gestalter utan han skildrar
dem också på ett föredömligt sätt i den andliga
miljö och den tid, i vilken de verkade.
Uppmärksammas bör det bidrag som lektor
Carstensen har lämnat med sin uppsats över Grundtvig.
Han ger här en fängslande bild av den store
folkuppfostraren, den kunskapsrike prästen och
den varme förkämpen för den nordiska tanken,
vars idéer vila på personlighets- och
frihetstanken. Framställningen av Grundtvig, som var
en visserligen entusiastisk men även hetsig
dansk nationalist, är dock mycket idealiserad
i många avseenden. I Carstensens karakteristik
omtalas t. ex. icke, hur lidelsefullt och hatfullt
Grundtvig har uttalat sig om svensk kultur med
anledning av den svensk-norska unionen. Likaså
förbigår Carstensen Grundtvigs fanatiska och
orättvisa kamp mot den tyska idealismen,
varifrån Grundtvig dock egentligen hämtat sin
uppfattning om nationens väsen. Å andra sidan
betonar Carstensen mycket riktigt, att Grundtvig
uträttat oförgängliga ting för den europeiska
kulturen i sin verksamhet som förkämpe för den
demokratiska folkhögskoletanken. Icke mindre
betydelsefullt är det, att Grundtvig av princip
erkänner kristendomen som grundval för en
fredlig, försonlig internationell politik i frihetens
och solidaritetens anda. Carstensen går
emellertid alldeles för långt, när han på grund härav
i Grundtvig ser en tidig förkämpe för den
ekumeniska tanken i samma mening som
ärkebiskop Söderblom. Om också Grundtvig själv
har kommit fram till denna inställning, så har
han likväl inte tillämpat den på sina egna
historiska arbeten. Henrik Steffens påpekade
redan 1844 i en genial karaktärsskildring av
Grundtvig, att denne var en disharmonisk natur,
som visserligen teoretiskt strävade efter folkens
inbördes försoning, men som i sin egen
hävdateckning har skisserat upp en alldeles förvrängd
bild av svenskarna och tyskarna. Bland de övriga
uppsatserna är rektor Lindströms bidrag värt
all uppmärksamhet; han skildrar i Olavus Petri
den store humanisten, den universellt bildade
och varmt medkännande folkvännen, den
betydande försvararen av tanke- och
samvetsfriheten och slutligen den alltigenom självständige
och geniale tolkaren av Luthers lära.
Föreliggande arbete vederlägger instruktivt
alla, som bestrida kristendomens betydelse för
de nordiska folken. Det banar samtidigt väg för
en djupare förståelse för detta i dag så viktiga
problem. Båda dessa böcker komplettera
varandra på ett lyckligt sätt. Medan Björkquist
utreder kristendomens nuvarande och framtida
uppgifter med öppen blick för dess svårigheter,
lämnar Lindroth med sitt fängslande
sammel-verk ett utomordentligt bidrag till kännedomen
om kristendomens betydelse för den nordiska
kulturen i det förflutna. I en tid, då de religiösa
grundvärdenas existens är i dödsfara och de
icke mera erkännas i de breda lagren, må dessa
båda uppslagsrika böcker varmt anbefallas åt
läsekretsen. Erich Wittenberg
Att läsa mästerverk
Kurt Friedländer: Mästerverk inom
berättarkonsten från Cervantes till Lagerlöf.
Eklunds 1944. 5:75.
Att den dagslitterära bokfloden forsar fram
för snabbt för att det ska vara idealiskt inses
av både författare, kritiker och vanliga läsare.
Som ett försök till motgift mot aktualitetsraseriet
har exempelvis avdelningen "Från bokhyllan"
i denna tidskrift kommit till. Och i känslan av
att något måste bevaras och fasthållas utdelar
dagens recensenter då och då ärekransar och
odödlighetslöften: om hundra år skall denna
bok vara med även i det minsta urval av det
allra allra bästa ... Egentligen borde man vara
sparsam med mästartitlarna, för Tiden själv
sköter på ett hemlighetsfullt sätt om sållningen
av det värdefulla, som om någonstans funnes
en anonym nämnd eller hög rättvisa. Visserligen
är vad som sållas ut långtifrån alltid litteratur
för vuxna: det gäller om många klassiker att
man bör passa på att läsa dem som barn. Ändå
är det säkert en sund instinkt som tidvis driver
oss tillbaka till de vördnadsvärda klassikerna.
Människohjärtats eviga likhet genom tiderna
liksom vår dunkla drift till utveckling och
förändring kan där renast studeras. Tillbaka till
klassikerna måste vi också ibland för att stärka
samhörighetskänslan med det förgångna, med
mästerverkets egen tid och med det som senare
tider har känt in i mästerverket.
Kurt Friedländers antologi, "Mästerverk inom
727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
