Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA
kom den tjärdoftande hettan emot mig som ett
tungt slag. Och senare var man där ute och
plockade svamp och hittade sjuttio
champinjoner, nästan alla snöbolls, på en yta av knappt
sex kvadratmeter och fälten brukade vara
översvämmade här och där av höstregnen. Men
somrarna var bäst, och där fanns en tidig morgon
strax efter det solen gått upp och båten som
gled i land, nästan ljudlöst, över gul, rafflad
sandbotten som syntes genom det klara vattnet
lika tydligt som genom glas och i land var
al-buskarna fuktiga och doftande av dagg.
Sedan var det cykelturerna ner till vattnet vid
tolvtiden och solen brände het, vägen som
slingrade sig gul ner genom landskapets färgkarta,
den höga rågen som vinden gick genom, och så
nerförbackens hisnande njutning.
Strandvegetationen var lövskog; utom på det ställe där vi
badade där det var en grässlätt med sand
närmast vattnet; lövskog med ek, alm, hassel och
ormbunkar, och skogsgläntorna med högt gräs,
orkidéer, eller vad man kallade orkidéer, och
tjärblomster: att gå genom gläntorna med
dofterna mogna emot sig var att gå genom
sommaren själv. Uppe i gräset badhytten och på
höger hand den långa, rangliga träbryggan som
var väl tjugufem meter och längst ute bottnade
man ändå. Åt andra hållet var det vass som
stack upp ur vattnet ganska långt ut, och
bortom, så man inte såg dem för vågorna när man
låg naken intill strandkanten och solade, raden
av störar som hörde till fisknäten och som såg
ut som ett pålverk eller en palissad eller nånting
i vattnet.
Och den gången det kom ner två flickor. Paul
och jag tog hand om dem och vi badade och
cyklade sen hem tillsammans; jag cyklade
bredvid den ena flickan och såg på hennes mjuka
ansikte, med stor mun, i profil, och brösten
under jumpern, och jag kände att något var
på väg att hända. Hände det då? Ja; det var
ljungheden och ljungens doft och blålila färg
och hennes långa hår och hon sa att hon tänkte
klippa det för det var besvärligt att ha så långt,
särskilt på somrarna, och för resten var det inte
nyttigt för håret om man inte klippte det då och
då och jag sa att du skulle bara våga klippa
håret. Från heden kunde man se havet över
skogen, och på kvällarna sedan solen hade gått
ner verkade det mycket blankt och litet, och
luften klarnade så man kunde se långt ner efter
kusten i söder. Hon var mera värd än alla andra
jag träffat sen dess tillsammans. Vi badade: det
var vågorna som rullade in, den honungsgula
sanden som var formbar efter ens kropp och
måsarna som segelflög mot vinden, hennes
solbrända kropp och gröna baddräkt och
vattenpärlorna på armarna och benen när hon kom
springande ur vågorna. I slutet på juli, i
fruntimmersveckan, fast inget regn hade kommit,
bedövande hett där på verandan, och saften som
var tjock som sylt och sjönk till botten i glaset
sedan jag hällt i det kalla vattnet som jag vevat
upp ur brunnen och jag älskade henne,
verkligen. Det var en känsla av att allting var
oändligt, utan slut, allting utsträckt långt utanför
tiden. Den dagen hon reste var den första mulna
dagen på länge, och vinden blåste från norr och
hade sommarens första regn med sig.
Sedan hon rest försökte jag hitta på något att
göra. Jag högg upp en massa ved och gick sen
den vägen i skogen som vi brukade gå och till
ett par platser som vi varit på och det var svårt
att andas. Gräset var vått och mycket grönt av
regnet och jag gick och tittade på hur grönt det
var och sen gick jag över till en av grannarna
och spelade krocket. Vi fick kaffe och jag var
inte med i samtalet och någon sa att man skulle
ta och tända en brasa och när jag gick hem
började det regna igen.
Nu mindes jag också en bussresa tillbaka när
den mycket korta sommaren var slut; det var
augusti. Jag satt nära chauffören och såg med
vilken vanans virtuositet han manövrerade den
stora bussen, och i det ansiktet, mörkt och
uttryckslöst, hade jag sett en del av det som jag
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
