Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Elsa Thulin: Jean Giraudoux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELSA THULIN
stannade, pekade på broarna, som vi hade
framför oss i perspektiv, och utbrast:
— Tiens, les ponts qui baissent!1
Med dessa ord uttryckte han på ett för honom
naturligt sätt det synintryck han fick av de
stigande vattenmassorna.
Gestapos illdåd mot Giraudoux var en
hämndeakt för att han tillsammans med fem kamrater
utarbetat en "Dossier", upptagande de offer
Frankrike bragt under kriget 1939, en
fullständig lista över tyska rekvisitioner och över
tillfångatagna, deporterade och skjutna fransmän,
vilket dokument skulle bli en ovärderlig tillgång
för de allierade på domens dag. När jag läste det
knapphändiga meddelandet om Giraudouxs död
slog mig en tanke: den revision Giraudoux på
grund av tyskarnas framfart nödgats företaga
av sin tidigare åsikt om möjlighet till framtida
förståelse mellan fransmän och tyskar påminde
mig om en situation, som skildras i en underbar
novell av en anonym fransk författare, Vercors,
"Les Silences de la Mer", publicerad i BLM:s
februarinummer 1944 under titeln "Havets
tystnad". Där berättas om en tysk
ockupationsofficer, som i likhet med många av sina
landsmän på avstånd gått och burit på en olycklig
kärlek till Frankrike. När han för första gången
i sitt liv kommer till sin längtans land, efter
Frankrikes sammanbrott 1940, bemödar han sig
om att vinna sitt värdfolks förtroende ej blott
för sig personligen utan för Tyskland. Han
gör detta i god tro. Men en vacker dag väcks
han brutalt ur sina dagdrömmar om "ett äkten-
1 "Titta! Broarna sjunker!"
skap mellan franskt och tyskt". Han får vid
ett besök hos sina landsmän,
ockupationsofficerare i Paris, ögonen öppna för den avgrund
som skiljer dessa båda folk från varandra, och
han grips av förfäran och förtvivlan över den
mentalitet han måste inse vara den evigt och
obotligt tyska: brutalitet, parad med
lögnaktighet. Han uppmanar då sitt värdfolk, vars
hårdnackade tystnad han dittills icke kunnat förstå,
att glömma alla de försvarstal han hållit för sina
landsmän. Han vill inte göra sig till deras
med-brottsling, vill inte gå deras ärenden i den
uppluckringspropaganda de målmedvetet i åratal
bedrivit likaväl i det före kriget fria som i det
efter katastrofen maktlösa Frankrike. Hellre än
att tjäna Tyskland i dessa strävanden vill han
söka döden i främsta eldlinjen på slagfältet.
Om denne tyske soldat påminde mig
Giraudouxs död. Hur måste inte Giraudoux ha lidit,
när han under det nu rasande kriget nödgades
inse att de förhoppningar han närt om framtida
frid och samförstånd mellan hans land och dess
östra granne var idel luftslott! Till något
samarbete med Vichy lånade sig Giraudoux aldrig.
Därtill var han alltför klarsynt, alltför rakryggad
patriot. Men emedan han samtidigt som han var
en omutligt ärlig fransman var en idealist av
kosmopolitisk typ, krävdes det hårdhänta bevis
från tyskarnas sida för att förmå Giraudoux att
skrinlägga de förhoppningar humanisten inom
honom alltid hade närt.
Med sitt liv fick han betala sin trohet mot
fosterlandet. Ännu en soldat i den fria tankens,
i rättens och rättrådighetens armé har med
Giraudoux stupat på sin post.
778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
