Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
anvisningar är däremot kyrkexteriören, som
hade den beundransvärda påtaglighet och
samtidigt öververkliga dimension som man minns
från Skawonius’ entrédekoration till
"Spöksonaten".
Kerstis roll har anförtrotts Gerd Hagman, och
hon är en utomordentligt grann Kersti med den
vildhet och passion som flickan bör ha i
kontrast mot den beskedlige Mats. Möjligen kunde
man tycka att hennes sällsynt klara, intensiva
röst klingade för hårt i de första akterna och att
hon överhuvudtaget agerade litet för spänt. Men
intresset fängslade hon likväl hela tiden, om
ock något mindre i förkrosseisens stund. Hård
i rösten och ursinnig i plastiken var också
Birgitta Valberg som den ondskefulla Brita; det var
en beundransvärd tolkning som bara stördes av
att skådespelerskan ibland föll in i den ton av
gatslinka som hon hade användning för i "Till
Damaskus". Hans Strååt gjorde av Mats vad
man kan åstadkomma av denna bleka figur.
Den äldre generationens representanter
gestaltades över lag ypperligt av bl. a. Tekla Sjöblom
(Kerstis mor), Sven Bergvall (fadern) och Hugo
Björne (länsman). Men kvällens bästa
prestation utfördes likväl av Märta Ekström som
Jordegumman, till klädseln lik en av Elsa
Beskows snälla tanter men med ett otäckt, slappt
och paddigt ansikte under kapuschongen och ett
beställsamt tassande som jagade kalla kårar av
vedervilja utefter ryggen på en.
Som helhet är avgjort "Kronbruden" ett
evenemang som ingen teaterintresserad har råd
att gå miste om och som på ett värdigt sätt
kröner Olof Molanders tjugufemåriga insats som
regissör. Georg Svensson
Misantropen av Moliére. Nya Teatern.
Att spela gångna tiders dramatik i modern
dräkt har inte alltid slagit väl ut. Den
franskklassiska dramatiken hade som mål att vara
allmänmänsklig, dess konflikter skulle kunna
förekomma under alla tider och bland alla
civiliserade folk (några andra räknade man inte
med), men ändå kan "Le Cid" och "Horace"
i kavaj eller m 39 på sin höjd bli lyckade spex.
Om Moliére lättare kan moderniseras beror det
inte så mycket på att komedien rörde sig på en
lägre samhällsskala utan främst på att han var
större som människokännare och som människa.
Han har velat skildra typer, utpräglade och
oföränderliga representanter för vissa
egenskaper, men han har skapat levande varelser.
Då "Misantropen" framfördes i nutida miljö
på Nya Teatern, lät pjäsen förvånande modern,
ja rentav dagsaktuell. Den behandlar ju striden
mellan den omutlige och halsstarrige
sanningssägaren och anpasslingen, som smickrar och
håller med den han för ögonblicket har framför
sig och först och främst den som har makten.
Moliéres inställning är klar och tydlig, han talar
genom Philinte, som står mittemellan de två
ytterligheterna, som kan anpassa sig men som
gör det med bibehållen självkritik. Det är han
som uppnår sitt mål och blir lycklig och det är
han som får behålla sista ordet. Som pjäsen nu
gavs var sympatierna samlade på Alceste,
sanningssägaren. Stig Järrel i titelrollen tolkade
hans rättspatos med en kraft och en lidelse som
blev gripande och som kunde bli det därför att
de löjliga och överdrivna sidorna slätades över.
Genom att rollen tagits ut ur sitt sammanhang,
blev den emellertid fristående och skar sig mot
pjäsen i övrigt.
Irma Christensen som hans älskade, den
dubbelbottnade och ostadiga, den behagsjuka och
firade, var den fulländade motsats till sin trogne
beundrare hon skulle vara. Denna Célimène var
en modern uppenbarelse men med en liten, väl
tiäffad tillsats av pastisch på ett mera sirligt
tidevarv. Arsinoé, hennes rival om männens
uppvaktning, är hos Moliére en halvgammal
skvallerhyena, som uppträder som dygdepredikant,
därför att hennes ålder berövat henne
vinstchanserna. Sonja Wigert hade gjort om rollen efter
sitt behag — det verkade som om hon tog
konkurrensen på allvar — och hade behållit hela sin
ungdomlighet både i tal, utseende och klädsel.
Willy Peters spelade Philinte, resonören i stycket,
med lugn och värdighet. Att åstadkomma någon
mera markant figur av den rollen är omöjligt,
men den blev fullt ut lika naturlig i kavaj som
i peruk och spetskrås. Svårast att genomföra var
moderniseringen av de tre fjantiga småherrarna
från Ludvig XIV:s hov. Regissören, Sam
Bese-kow, hade kommit på den lyckliga idén att göra
stiliserade cecilcharmörer av dem och klä dem
i kostymer som var precis så djärva i färg och
snitt, att man möjligen skulle kunna få se
dem på någon exklusiv badort. Törd Ståhl, Erik
Strandmark och Bengt Ekerot gav, var och en
på sitt sätt, tillbörlig flabbighet och förkonstling
åt dessa figurer. För att fullborda sin uppvis-
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
