Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
om antisemitismen helt på ena sidan fronten
har han fått den att bli betydligt allmängiltigare
än om han skulle ställt problemet endast i
dagens form: med eller mot nazismen.
Undertecknad har för sin del alltid hört till
de största werfelbeundrarna, och det är inte
mycket jag skäms mindre över i livet. Hans
lyrik var fanan för min generation under våra
unga år; och jag anser det tillhöra de mera
kvalificerade nobelskandalerna att författaren
till "De fyrtio dagarna på Musa Dagh" och
"Syskonen från Neapel" hittills undgått priset.
Att den första werfelföreställningen inom svensk
teater då skall framstå som en sällsynt
upplevelse, är ju att vänta. Men tecken tyda på att
den gjort så också för mindre gynnsamt
för-handsinställda. Man kan förvisso tänka sig en
lyckligare framställning än Stadsteaterns, där
den stundom teatern vidlådande benägenheten
att spela slamrande och bråkigt störde i rätt
hög grad, och där kontrasten mellan
protagonisterna ej framställdes nog klart; men knappast
ett lyckligare tillskott till teaterns redan förut
så imponerande lista av europeiska urpremiärer
på verk från väster. Ebbe Lindé
Det evigt manliga (The Animal Kingdom)
av Philip Barry. Blancheteatern.
Barry är en av Amerikas mest spelade
dramatiker och man ser genast att han vet hur
publiken skall tas. Han har vad man i sällskapslivet
plägar kalla "ett ledigt sätt". Det kan befaras
att hans innersta traktan är att bli spelad inför
goda hus, men han vill gärna även för sig själv
dölja dylika krassa motiv genom att låta sina
pjäser handla om idealens seger över
mammons-dyrkan och köttets lust. I "The Animal
Kingdom" (i en för övrigt god översättning
obegripligt kallad "Det evigt manliga") är det en
bokförläggare som inbillar sig att han tar ett steg
i rätt riktning genom att avveckla en mångårig
fri förbindelse med en modetecknerska för att
i stället ingå ett ärbart äktenskap med en fullt
fräsch familjeflicka. Han har nog varit litet
aningslöst egocentrisk i sin kärlek, den gode
Tom Collier, och inte märkt att han tagit mer
än han gett. Skilsmässan från
kamraten-älskarinnan kostar på henne åtskilligt, men han låter
dupera sig av hennes tappra bussighet. Han
låter också dupera sig av hustruns keliga
barnslighet, bakom vilken döljer sig en liten Delila.
Hon vill inte bara koppla av honom från hans
bohemiska umgänge och förborgerliga honom
utan söker rentav locka honom att ge ut
bestsellers och dåliga tidskrifter för att tjäna pengar.
Det blir till slut för mycket för hans känsliga
själ, han börjar dricka för många cocktails och
kan i baksmällan rentav se trasig, ja farlig ut.
Komedien ettrar till sig och slutscenen blir
frän på ett nästan osmakligt sätt. När mr Collier
äntligen genomskådat sin hustru gör han inte
upp med henne som ärlig karl utan smiter
tillbaks till den forna älskarinnan efter att först
med utstuderad sadism ha lekt katt och råtta
med den häftigt itända, starkt dekolleterade och
lindrigt berusade lilla hemvampyren. Där rök
alla de sympatier man till äventyrs tidigare hyst
för honom. Den väntande kvinnan har också
under pjäsens gång förädlats i en utsträckning
som gör även henne ganska påfrestande.
"Det evigt manliga" är inte oskicklig
dramatik men har inte mycket varken med konst eller
liv att skaffa. Den ger sig sken av att stå på en
intellektuell nivå genom att låta de uppträdande
pyssla med olika slags konstnärlig verksamhet
och tala om böcker och utställningar. Men den
enda fullt trovärdiga och sympatiska figuren
i hela galleriet är en f. d. prisboxare.
Bland de uppträdande dominerade Georg
Rydeberg, som väl f. n. är den ende av våra
sceniska älskare som har ett påtagligt
fruntimmerstycke. Han var i Tom Colliers roll ovanligt
pojkaktig och avsmakade inte sina effekter så
belåtet som eljest. Esther Roeck Hansen visade
avgjort för många och för nya toaletter även
för att vara modetecknerska, men hon spelade
naturligtvis själfull och sympatisk på ett virtuost
sätt. Inga-Bodil Vetterlund var en mycket
intagande hustru med ett högst ofördärvat, pikant
utseende; hade jag varit i hjältens kläder skulle
jag nog ha gett henne en chans till. F. ö. lade
man märke till Gull Natorp som
backfischfnitt-rig skräcktant, nedbantade Åke Engfeldt som en
värdig ung man utan märkbar uppgift i
handlingen samt Sten Lindgren som den hisklige
betjänten med ett skratt som lät som en bronkit
i sista stadiet. Georg Svensson
Film
Hets. Alf Sjöberg. SF.
"Hets" vill vara två ting, en skolskildring och
en psykologisk thriller. Metoden att kombinera
skildringen av en särpräglad miljö med en raffel-
1 BLM 1944 IX
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
