Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och det goda geschäft dess producent avsett och
som satt i gång en lavin religiösa
mammutfilmer över en krigstrött amerikansk publik.
Pavane
Det hände i morgon (It Happened Tomorrow).
René Clair. United Artists.
Miraklet (The Miracle of Morgans Creek).
Preston Sturges. Paramount.
Med Dudley Nichols som scenarioförfattare
har René Clair åstadkommit sin bästa
amerikanska film hittills och en av de roligaste
filmer som visats på länge. Liksom i "I Married
a Witch" består uppslaget (lånat från en pjäs
av lörd Dunsany) i ett komiskt utnyttjande av
det övernaturliga. En reporter i en amerikansk
aftontidning (tid: sekelskiftet) får genom ett
hädangående redaktionsfaktotums förmedling
sin i hastigt mod uttalade önskan uppfylld: att
få sin tidning en dag i förväg, d. v. s. att bli
utrustad med förmåga att se tjugufyra timmar
in i framtiden. Han utnyttjar sin profetiska
gåva för ett par sensationella reporterbragder
och för att tippa fem vinnare i följd på
kapplöpningarna, men när han kommit så långt är
det inte lika roligt längre: en PS-notis i samma
nummer av tidningen som de magiska
kapplöpningstipsen står i vet nämligen att berätta om
hans egen död vid ett revolverdrama i vestibulen
till St. George’s Hotel några timmar senare.
Han gör naturligtvis allt för att undvika platsen
och tidpunkten för sitt beramade dödsfall men
kommer ändå dit — och sättet på vilket han
gör det är ett formligt mästerstycke av
spännande farsfabulering. Ett snilledrag är också
upplösningen, som förvisso inte skall förrådas
för de lyckliga som ännu har filmen till godo.
Inblandad i denna en mans kurragömmalek
med sitt öde är en behagfull kärlekshistoria, där
kontrahenten är ett tankeläsarmedium, vilket
också ger stoff till en del poänger. Förtjusande
är den grotesk med gamla damer i nattmössor
som rullar upp sig ovanpå det fingerade
självmordsdramat. Som tidsskildring är filmen
hög-konstnärlig med tavlor som erinrar om både
Degas’ amerikanska kontorsinteriörer och
1800-talsfotografiets mästare. Fotot är t. o. m.
under-exponerat för att illudera patina och primitivare
framkallningsförhållanden. Typerna genomgå-
ende superba: på redaktionen, på varietén och
polisstationen. Enbart en sådan bifigur som
detektiven ger full valuta.
Preston Sturges’ senaste är också en våldsam
fars men utan alla övernaturliga inslag, om dit
inte skall räknas framfödandet av sexlingar,
vilket filmens hjältinna råkar ut för efter att
ha "kissed the boys goodbye" litet för
grundligt en natt. Hennes malör att ha gift sig och
blivit med barn i fyllan och villan ställer
naturligtvis till skandal, men skandalen förbyts i
triumf genom nedkomstens enorma proportioner,
som ger USA en efterlängtad seger över de
kanadensiska och argentinska femlingarna. Det
stackars kronvrak, som av gammal
barndomskärlek gift sig med den vilseförda flickan för
att det väntade barnet skulle födas i äkta säng,
utnämns på stående fot till överste och blir
nationalhjälte. Detta är ju på pricken ett sådant
uppslag som René Clair under sin franska tid
kunde ha gjort en satirisk fars av. Sturges bryr
sig inte så mycket om det satiriska utan
fördjupar sig i stället med frenesi i intrigens
slap-stickmöjligheter. Det är gamla Keystone
redi-vivus. Visst måste man skratta och skratta
rått, i synnerhet som den presumptive
barnafadern spelas med sådan hjälplös charm av den
stammande och spasmodiskt sprattlande Eddie
Bracken, men det är något ödsligt över Sturges’
humor även denna gång, ett destruktivt drag
som skrämmer en smula genom sin hjärtlöshet.
Georg Svensson
Natthärbärget (repris). Jean Renoir.
"Natthärbärget" hör till dem av de stora
franska filmerna tiden inte gått spårlöst förbi.
Den har nio år på nacken och mycket av det
romantiska skimret har slitits av. Renoir har
inte — det märker man tydligt nu — bemästrat
överflyttningen av Gorkis pjäs och även
människoskildringen hänger i luften — t. o. m.
bakom Jouvets pricksäkra artisteri märks
rutinen. Mest äkta av de medverkande är Jean
Gabin. Det fanns dock ingen i 1930-talets film
som med sådan ömhet kunde ta om en
flick-nacke och med sådan kraft klippa till en
motståndare. Desto mer förfärande ter sig hans
förfall i filmer som "Bedragaren" och
"Stormdriven". Pavane
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
