Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nad, utan sådan den yttrade sig i nationens liv,
på gator och torg, i människornas sinnen. Denna
atmosfär förtätas blott genom den stigande
ångesten under den första månadens oavlåtliga
återtåg, tills det en dag går en viskning från
bord till bord på trottoarserveringen: ça y est,
segern, undret vid Marne! Hellström påvisar
marneslagets moraliska betydelse för
fransmännen: hela nationen rätar i tysthet upp ryggen;
den tryckande förkänslan av nya förödmjukelser
är åter utplånad. Hur klimatet sedan likväl
långsamt, halvt omärkligt förändras medan kriget
drar ut på tiden, övergår till ställningskrig,
kräver en aldrig sinande ström av blodsoifer,
hur allt återgår till det skenbart normala, hur
nöjeslivet börjar florera, söndringen,
defaitismen och jobberiet att sticka upp huvudet, hur
kriget som élan gradvis förvandlas till kriget
som institution och rutin, det är vad den
storpolitiska "handlingen" i boken omspänner med
en rikedom på skickligt observerade,
tankeeggande, fyndigt placerade detaljer och en
dokumentering, som borde kunna tillfredsställa även
professorliga viktigpettrar. Häri ingår också en
rundresa till fronten, men berättelsen därom ger
knappast något nytt utöver vad som står att läsa
i "Kulturfaktorn". Först när Clemenceau har
samlat tyglarna i sina åldriga händers
järngrepp, lämnar Stellan Petreus fransk jord och
beger sig till en ny observationspost, New York,
varifrån vi hoppas att få höra av honom nästa
gång ...
Jämsides med huvudpartiet och återgivande
detta i förenklad form utföres ett mindre
soloparti; det är historien om en typisk fransk
småborgarfamilj, en hotellägarfamilj från Senlis,
vars hårda öden återspegla hela nationens.
Kriget går förhärjande fram över den
blomstrande familjeenheten, en efter en ryckes bort av
fientliga kulor eller förtärande sorg. Kvar bli
endast den minst duglige av sönerna, som dock
utmärkt sig i kriget, och dottern Marcelle.
Hennes gamla stränga moralbegrepp ha blivit
upplösta, men hon har bevarat sin praktiska och
ekonomiska läggning. Hon hoppas säkert på
biktfaderns absolution för sina felsteg och på
ett framtida giftermål med en hotellman, som
efter kriget kan bygga upp det skövlade
familjeföretaget igen. Detta är kanske det mest
förtjusande i boken, åtminstone för alla vänner av
franskt folk: en liten novell för sig, berättad
med öm och vemodigt spelande ironi och med
finaste sinne för det genuint franska i form av
sträng familjesammanhållning kring det egna
företaget, föreningen av snusförnuft och
praktisk förslagenhet med passion, pliktmoral och
traditionsbunden heroism.
Stellan Petreus’ egen historia har däremot
krympt ihop ytterligare; han spelar här ännu
mer än förut rollen av observatör och resonör.
Hans bleka, blodlösa kärlekshistoria med den
amerikanska läkaren Edna White är nog det
svagaste eller rättare: det enda svaga i boken,
därför att författaren, lika litet som i berättelsen
om irländskan Maureen i "Kärlek och politik",
förmått skapa någon erotisk atmosfär kring sitt
kärlekspar. Man får aldrig intrycket, att det
funnits någon attraktion mellan dem, och den
unga kvinnan kunde nästan lika gärna ha varit
en manlig vän, med vilken Petreus utbyter
tankar. Då finns det mer av den efterlysta varan
i den flyktiga episoden med Marcelle; måhända
har berättaren därvidlag inte hämmats av den
starkare känsloupplevelsens naturliga blyghet.
Men kriget väcker också till liv den
självrannsakan, som varit ett av Stellan Petreus’ mest
utmärkande drag. Han slites mellan
självbevarelsedrift och skammen över att med armarna
i kors låta andra blöda för den sak, som i sista
hand även är hans. Men han förlorar också sin
tro på mänskligheten; i långa, imaginära
dialoger med den döda Maureen väger han för och
emot. Den demokratiska friheten är ibland
endast friheten till att svälta — det har han sett
i hungerparadernas London -— men den är
också friheten från militarisering, brutalisering,
våldsmentalitet, allt detta som en tysk seger
obönhörligen skulle medföra. Han bringas också
att överväga sina känslor för det egna, okända
och förbisedda landet. Svensk egenart blir
föremål för givande, för läsaren givande
diskussioner med en vän, och de båda herrarna fastslå
bland annat, att svensken hyser en föga
sympatisk beundran för rena styrkan, den militära
slagkraften och därför lätt blir en hållningslös
opportunist, som alltid håller med den för
tillfället segrande parten.
I dessa partier tycker man sig skönja
genljudet från dagens ännu mer tillspetsade
frågeställningar, men kanske ha de ägt sin fulla
giltighet redan den gången. Här får man nu inte bara
det eviga Frankrikes själ, i tapperhet och vånda,
sådan den förnummits och fattats av en av dess
yppersta kännare och älskare hos oss. Man blir
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
