Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
minorna exploderar och att den blide
vetenskapsmannen Skarga stryper en människa i
raseri är lika självklart som höstens
skörde-brådska och kan förklaras lika enkelt som att
flickan Winia kryper i säng med sin löjtnant
redan första natten: "Ja, för nu måste det gå
fort." Det är den polska indiansommarens
blodsbestämda förlopp.
Boken har också ett romaneskt inslag, Antoni
Skargas äktenskap. De båda makarnas
förhållande är skickligt upplagt, men intrigen verkar
karakteristiskt nog ovidkommande, och
upplösningen på de sista sidorna övertygar inte. Man
tror inte på Carly Skargas känslor för Polen och
sin make, framför allt inte sedan hennes sterila,
egoistiska jungfrusjäl tidigare fångats med sådan
brio. Men hennes postuma kärleksförklaring är
djupt symbolisk. Den hamnar i en
naziämbets-mans papperskorg och hade väl ändå inte kunnat
väcka den döde till liv.
Marika Stiernstedt representerar en litterär
och kulturell riktning som tyvärr är rätt ovanlig
i våra dagars Sverige (ävensom i Svenska
akademien) — nämligen den franska. Hennes
sobra, "omärkliga" stil är typisk för fransk
prosa. Man brukar, kanske med en viss rätt,
beskylla den för känslokyla och oförmåga att
återge nuets grälla, lidelsefulla skeende. Därtill
skulle krävas ett modernare, mer hårdkokt maner
och "konvulsionisternas" temperament. Genom
sina båda sista böcker har Marika Stiernstedt
bevisat vilket imponerande register hennes
begåvning och stilart omfattar och vilken förnyelse
hon är mäktig. Töre Zetterholm
Svensk själshistoria
Vilhelm Moberg: Soldat med brutet gevär.
En människa ur det förgångna, rannsakad
och hörd om sina
levnadsomständigheter. Bonniers 1944. 16: —.
Huvudpersonen i Vilhelm Mobergs nya roman,
som är så stor och tung att brevbäraren vägrar
bära ut den, talar på ett ställe om den bok han
en gång ämnar skriva om sin ungdoms
klasskamp. Troligt är, att Moberg själv sedan länge
umgåtts med en liknande plan. Men jag
föreställer mig, att den i så fall aktualiserats eller
åtminstone färglagts av en episod under
sistlidna år. Vad som inträffat är ju detta: då
Moberg, begagnande sig av svenska
medborgares uråldriga rättighet att fritt yppa sin
mening i allmänna angelägenheter, hade
oförsyntheten att på vissa punkter kritisera vår
sakrosankta regering under åberopande av att
han var gammal socialdemokrat, så togs han
i strängaste upptuktelse i några av det största
regeringspartiets tidningar, och personer, som
upplevt arbetarrörelsen på redaktionsstolen,
före-höllo honom i förolämpande ordalag, att han
var en dålig socialist. Det vore knappast
underligt om han då fick en ny stöt att framlägga ett
vittnesbörd om arbetarrörelsen och
klasskampen, sådana han kände dem av egen erfarenhet.
Tydligen har han också för arbetarrörelsens
ledare velat hålla fram en bild av dem själva,
så som de tedde sig under kamptiden, i sina
bästa stunder, innan de förvandlats till durk-
drivna taktiker och kompromissarier, då
idéernas fackla ännu inte var släckt utan kastade sitt
gnistregn i unga, mottagliga sinnen. Det är en
hämnd, som förtjänar kallas raffinerad men
absolut inte lågsinnad eller ignobel.
Den form Vilhelm Moberg valt, är den breda
utvecklings- och bildningsromanens. Naturligtvis
är berättelsen inte självbiografisk, men jag vågar
ändå hålla för sannolikt, att huvudpersonen,
Valter Sträng, född året före Vilhelm Moberg
och liksom han en av sju syskon i en småländsk
soldatstuga, är en nära släkting till honom,
kanske en kusin eller rentav en bror, en
älsklingsbror. Valter Strängs upplevelser och
erfarenheter, hans känslor och tankar torde sålunda
i mycket sammanfalla med hans skapares, även
om de på intet vis äro identiska — så går
det nu en gång inte alls till i litteraturen. Men
säkert är, att själva metoden, berättarmaneret,
snarare är memoarens och kulturkrönikans än
romanens. Människoskildringen är väsentligen
deskriptiv, inte konstnärligt gestaltad. Byter man
överallt ut orden "Valter" och "han" mot ordet
"jag", skall man finna, hur lätt och naturligt
boken låter sig läsa som en memoar. Händelser
och framför allt människor betraktas
genomgående med Valter Strängs ögon, skildras från
den sida blott som vetter mot honom och
förlänas inte egen, fristående och flerdimensionell
existens, levandegöras inte utifrån sina egna
förutsättningar. Allt, nästan allt blir till minnes-
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
