Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rådgivande damer i tidningsspalterna i en
andlig konflikt som denna (och dess fysiska
motsvarighet) skulle råda oss att ta saken "med
lite humor". Allmängiltiga ideal kan emellertid
snart bli förtryckets medel om man inte håller
i sikte att de är — ideal, och att undantaget
också har rätt att leva efter sin lag. Dagmar
Edqvist är tillräckligt vidsynt att inse detta.
"Osynliga stängsel" innehåller vid sidan av
huvudhandlingen också ett med stilla humor
skildrat "oheligt" äktenskap: mellan den stränge
löjtnantens mor och en kandidat samt ett
skissartat porträtt av en stor kvinnas förmåga att
sublimera sitt kärleksbehov.
Dagmar Edqvist har såvitt man kunnat iaktta
inte varit oanfäktad av den räddhågade
anpass-lingsmentalitet och speciellt intellektualistiska
sinnesförvirring som grasserat svårast i Lund.
Det finns små spår av detta i hennes närmast
föregående bok, "Hjärtat söker nödhamn":
oklarheter, någonting grumligt. Men här verkar
allt äkta och rättvänt. Dessutom mycket
sympatiskt. Handlingen är oavbrutet medryckande
och händelseförloppet ackompanjeras hela tiden
av författarinnans vaket påpassliga analys av det
inre skeendet, med formuleringar som i sin
elegans och distinkthet ibland rentav verkar en
smula franska. Där finns gott om humor, till
exempel den lustiga skildringen av ritualen på
en bättre officersmiddag, och där finns äkta
deltagande. Deltagande med vår tids anspända
människor som strävar att dölja sina pressande
konflikter bakom en käck fasad. — Dagmar
Edqvist har alltid varit väl utrustad i anseende
till de sekundära författaregenskaperna: vitalitet,
iakttagelseskärpa, gedigna kunskaper och sådant.
Hennes föregående böcker har varit sympatiska,
om också inte så vidare märkvärdiga: man har
känt sig instängd i den intellektuelles glaskub.
Men här tycks det mig att man kan tala om en
mognad, en viss förnyelse: Dagmar Edqvist har
i "Osynliga stängsel" också nått fram till något
av den primära diktarförmågan att tända och nå
en djupare verkan med orden.
Någon formens förnyare är Dagmar Edqvist
inte. "Osynliga stängsel" är en gammaldags
roman om moderna problem. Det har förut
påpekats (av Harrie) att hon ensam i vår
litteratur fortsätter traditionen från Fredrika Bremers
"Teckningar ur vardagslivet". Denna skulle väl
också sympatisera med romanens vackra dröm,
DAGMAR EDQVIST
trots att där finns en svag klang av
underkastelse och kollektivitet som oroar: "— men
det är något jag saknar", skriver läkaren till
kaptenen, "ett perspektiv mot framtiden — en
bärande idé för mitt liv — en idé som håller
att dö för. Somliga vill dö för sitt land, andra
för friheten. Det jag skulle vilja satsa mitt liv
för är mänsklighetens förlorade syskonkänsla —
men vem i vår tid står upp och formulerar det
idealet så starkt, så strängt, så eldande, att det
kan mäta sig med värden som friheten och
fosterlandet? Och ändå är det av samma
rangordning — lika nödvändigt..." Och samma
höga förebild skulle säkert tycka om romanens
slutord: "Och stumt och gripet upplevde hon
den nästan förkrossande lyckan att ha funnit en
människa att älska i den man hon så länge varit
Karin Lyberg, en debutant, startar från helt
andra utgångspunkter än Dagmar Edqvist. Hon
torde vara mer ursprungligt musisk, och hennes
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
