Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
LARS AHLIN
Staffan själv har i sina bästa ögonblick höghet
och renhet; det brutala, sorlande vikingalivet
har tecknats mer levande av mången annan,
men det veka sinnelaget, tjänarsinnet och den
gudomliga ledningen har här fått en många
gånger besjälad och kongenial skildrare.
Uppgiften är en av de svårare, och det är
ingen skam att ha förlyft sig på den. Men den
unga författarinnan kan med gott mod fortsätta.
Hennes bok hör otvivelaktigt till höstens bättre
svenska original och skiljer sig på ett mycket
fördelaktigt sätt från den trumpna oanständighet
och muttriga brutalitet som för ögonblicket tycks
vara högsta mod på den svenska parnassen.
Sven Stolpe
God fortsättning
Lars Ahlin: Inga ögon väntar mig. Tiden
1944. 7:50.
Lars Ahlin debuterade förra året med en
personligt hållen bekännelseroman med självbio-
grafiska inslag. I och med den boken hade han
tydligen befriat sig från en del personligt stoff,
som låg och hindrade hans konstnärliga
utveckling. Han framträder nu i några av novellerna
i sin nya bok som en artist, som utvecklats till
större behärskning av sina uttrycksmedel. Till
skillnad från debutboken bärs denna icke upp
av idédebatt och problem utan är renodlat
litterär. Intresset för det psykologiska, som ju redan
i "Tåbb med Manifestet" var framträdande i
författarens syn på huvudpersonen, men som
överflyglades av de sociala synpunkterna, har
i den nya boken helt tagit överhand.
Konsten att skriva noveller är som bekant
svår och fordrar av sina utövare betydligt större
konstnärlig behärskning än vad som fordras för
att sammanskriva en självbekännelsebok. I en
del av Ahlins noveller, tydligen av äldre datum,
är greppet ännu slappt och beskrivningarna litet
tafatta. Det är ju trist när det fackmässiga
läkar-språket smittar av sig på de litterära
beskrivningarna; samlaget behöver ju inte kallas för
sexualakt. Men i de flesta novellerna framträder
han som en mognare konstnär än förra året.
Ahlin är icke alls så egocentrisk som man
kunde ha anledning att anta då man tog del
av hans första opus. Och det är med verklig
lättnad man kan konstatera att han ej lider av
den fantasiens ensidighet och torftighet som
blott alltför ofta lägger hämsko på svenska
författare, de må vara hur fulländade
språkkonstnärer som helst. Ahlin har tvärtom en stor
förmåga av inlevelse i vitt skilda mentaliteter och
sinnelag. Detta visar han icke minst i
titelnovellen om den i sin avskildhet och anspråksfullhet
förtvivlade Gustav Andersson, som sitter i
kökssoffan och iakttar hela familjens vardagliga
göranden och låtanden utan att någon en enda
gång riktar ett ord till honom eller ser honom
i ögonen. Hela novellen är en lång monolog,
skickligt genomförd i sin skarpa iakttagelse, sin
monotoni och sin förmåga att trots
perspektivets begränsning nyanserat skildra ett helt liv.
I "Semesterresa" är det en kvinna som berättar
om krisen i sitt äktenskap. Hon är äldre än han
och hans pojkaktighet och vad hon kallar
infantila inställning irriterar henne till
bristningsgränsen. Med tämligen radikala medel driver
hon fram en mognadsprocess hos mannen men
upptäcker då att hon älskade honom sådan han
var. Till slut finner de dock åter varandra i en
sannare gemenskap. Även i denna novell av-
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
