Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
för honom. Både gryet och skolningen göra ett
gott och sympatiskt intryck, inge förtroende,
men vad han av egen kraft förmår, vet man
inte riktigt ännu. Holger Ahlenius
Intressanta arabesker
Lars Göransson: Den förvirrade guden.
Bonniers 1944. 6: 25.
Den tjugufemårige författaren till
novellsamlingen "Den förvirrade guden" hör alldeles givet
till de intressantaste debutanterna; kanske är
han den mest medvetne artisten och psykologen
av dem alla på senare år. Vid första påseendet
kan kanske hans berättelser förefalla högst
bisarra och artificiella, men det stående
irrationella elementet i dem är framför allt en
stilförklädnad för det psykologiskt genomreflekterade
och exakta. Han är visserligen på många sätt
en romantiker, en flykting från vardagsillusionen
om verkligheten, på en gång en försvarare och
avslöjare av fantasien och dagdrömmen. Han
älskar att ge en effekt av vilsenhet i det alltför
välbekanta och att smuggla in ett frågetecken
eller ett modest påstående om verklighetens
sanna natur i marginalen; många av hans
figurer är icke oemotsagda sökare av en hemlig
belysning eller "ny dimension" hos denna samma
verklighet. Men han är också skeptisk och
kon-trastmedveten, musikalisk i sitt sinne för tema
och kontratema, något av en psykologisk
experimentator, som noterar sina problemlösningar
utan behov att generalisera dem. Han har inte
varit regissör för ro skull: han har ett behov att
dramatisera inre konflikter i mycket påtaglig
form; samtidigt använder han sig av de
romantiskt färgade strålkastarna för att hos läsaren
väcka den illusion, som är avsedd att avslöjas,
och för att fördunkla och poetisera ett
händelseförlopp, som annars skulle kunna te sig
schematiskt. De författare som han läst med största
behållningen (utom Freud, Adler och de andra
moderna psykologerna) är måhända Pirandello,
Gide och Hjalmar Bergman — i nu nämnd
ord-ning.
Göranssons berättarteknik är fantasirik,
illusionistisk och romantiskt slingrande, stundom
alltför torrt utspekulerad, så att varken
fantasiens lätthet eller verklighetens tyngd kan tränga
igenom och konstnärligt ta hem spelet. Hans
älsklingsgrepp är att låta människans
önskedrömmar, reaktionsfantasier eller förflutna
förkroppsligas och ta gestalt som det normala
jagets (eller den hämmade normalmänniskans)
motspelare. Enklast är detta utfört i den inte
helt lyckade berättelsen om "Den övergivne",
som handlar om den övergivne äkta mannens
komiska behov att föreställa sig, att han
egentligen har knuffat den förlupna hustrun i
brunnen, varpå han på det mest konkreta sätt
upplever de vanföreställningar som hans
hämndlystnad dikterar. Ur stilistisk synpunkt är dock
det komiska elementet här oförlöst, vilket verkar
lätt irriterande. Inte heller den på många sätt
förtjänstfullt utarbetade "Till minne av en död"
är alldeles tillfredsställande. Den romantiska
konfrontationen mellan den trettioårige läraren
och hans olyckliga ungdomsjag är fyndigt
upplagd, psykologien full av "korn", men det hela
blir för utdraget och fladdrigt. Så som novellen
blivit illustrerar den inte bara Göranssons
begåvning utan också hans fara: att på en gång säga
för mycket och för litet — för litet för att
verklighetskänslan ska inträda hos läsaren, för mycket
för att ge hans psykologiska fantasi fria tyglar.
Men å andra sidan har han redan i sin första
samling presterat tre sådana fullträffar som
"Ester" (vilken på ett suggestivt sätt svävar
mellan romantisk nyck och hård verklighet),
"Min vän på taket" (där det ursprungligt
naivis-tiska och barnsliga i Göranssons fantasi på ett
vackert sätt objektiviserats och satts i öm relief
till vardagsmänniskans psyke), samt "Minnas",
en sorts novellistisk trippelfuga av ganska
raffinerat slag.
Göranssons teknik är givetvis intimt knuten
till hans psykologiska problematik, som är
personligt upplevd och mångsidig i sin förening av
skepsis och logisk konsekvens. Vad som framför
allt kanske intresserar honom är den
"amoraliska" människan som problem och illusion. På
sätt och vis är han en fullfölj are av tjugutalets
amoralism och trettiotalets primitivism — men
endast indirekt, det rör sig inte om förkunnelse,
utan om psykologisk prövning och belysning
av-enskilda fall. Den oerfarne romantiserar ju
alltid erfarenheten, den erfarne oerfarenheten. Men
den amoraliska människan kan dels uppträda
som naturbarn, alltså som oerfaret och
charmerande löfte à la Gide, dels som erfaren och
desperat lockelse. Göransson har belyst henne
i båda dessa uppenbarelseformer och med olika
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
