Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
I skuggan av en stövel
JOHAN BORGEN
Johan Borgen: Ingen sommar. Översättning
från norska originalmanuskriptet av
Vanja Lantz. Norstedts
1944. 11:—.
Det brukar sägas, att en författare bör veta
avsevärt mer om sitt ämne än vad han till sist
sätter på papperet. Endast då har han utsikt att
inblåsa en levande ande i det skrivna, att förtäta
och komprimera det till konst. Denna fordran
måste Johan Borgen sägas ha uppfyllt och
uppfyllt till råge då han nu fullbordat sin roman från
det härtagna norska fäderneslandet. Flera andra
av andra författare ha vi redan läst, men det
vore stor skada om det avhölle oss från att läsa
denna. På mer än ett sätt är den unik. Här finns
inte skymten av sensationsmakeri — med eller
utan citationstecken; den misstrogna och tröga,
med psykologisk fantasi så torftigt utrustade
svenska publiken behöver inte svälja några
beska, obehagliga doser av misshandel, hat eller
helig vrede. Ordet tysk förekommer en eller två
gånger i hela boken; det talas aldrig direkt om
tortyr eller Gestapo eller främmande soldater.
Författaren kan däremot inte hjälpa, att själva
stoffet är så sensationellt och dramatiskt; han
tycks snarast ha gjort vad han kunnat för att
dämpa ned effekterna och arbetar genomgående
med understatements. Han har kunnat göra det,
därför att hans ärende i första hand är
konstnärligt — lidelsefullt konstnärligt, skulle jag
vilja påstå. Inte minst därför har han också
lyckats trolla fram den aura kring figurer och
händelser, som omedelbart röjer, att han inte
bara genomlevat stoffet utan också vet oändligt
mycket mer om det än han nu berättat, att vad
han här serverat, är ett mättat destillat.
Man kan ge ett par tre exempel på, hur
konstnärligt Borgen gått till väga, hur nära hans
romanteknik ansluter sig till själva ämnet. Under
det tryck människorna leva i ett ockuperat land
tvingas de ju att även för sina närmaste sätta
upp en fasad, bakom vilken de framleva sitt
egentliga liv — vardagligt och oerhört i
förbryllande, stundom förödande blandning. Borgen
faller aldrig för det lättvindiga, för frestelsen
att i förväg lyfta på förlåten och därmed
tillmötesgå läsaren. Gradvis bara, mycket
långsamt och med sträng logik för han oss in i sina
figurers inre, blottlägger glimtvis deras
förflutna. Mångt och mycket låter han förbli
outrett, endast anat. Men han drar fram tillräckligt
för att visa, hur allting i ett människoliv hänger
samman; en människas uppträdande, hennes
värdighet eller brist på värdighet då hennes land
faller i rövarhänder, står i oupplöslig
förbindelse med barndom och tidigare upplevelser.
Men de säregna förhållandena frammana också
överraskande, dolda resurser. Ett till synes
förverkat liv kan plötsligt åter bli fullt av mening.
Den mest förvända och fördärvade kan visa sig
äga kvar en liten gnista mänsklighet. Det
borgerligt kringgärdade, det i inskränktaste mening
kvinnliga kan röja oväntad klarsyn och
handlingskraft. Det finns i boken en man som heter
Hamre; han har genom chockverkan förlorat
minnet av det förgångna, som når honom endast
i brottstycken, lösryckta synbilder och visioner.
Då man läser dessa, frapperas man av hur
artistiska de äro; de äro sedda med en målares öga,
812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
