Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Johannes V. Jensen: Fem myter. Översättning av Arne Hirdman - Den gamla klockan - Sångerskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES V.
JENSEN
Den gamla klockan är död. Benet hänger
långt och utmärglat rakt ned i skåpet bakom
den smala rutan; det började och slutade i
kistan. Visarna har kommit i en vinkel till
varandra, som ändigen, äntligen är den sista, men
vad de säger och som ingen förstår, har de sagt
ofta nog förut. Nu tiger det över allt förnuft
tröttkört och välsignat i verket. Den gamla
klockan dog litet över fem i morse, är det något
som viskar till mig.
Och som jag nu vaggas hän av ännu en våg
på sömnens nynnande hav, måste jag skratta
i drömmen, mitt hjärta hoppar i det att det
svämmar över av lycka och stormande ve.
(1900)
SÅNGERSKAN
I vår mörka, trälbundna värld uppträder hon
som bud från trakter, där beständighet råder
i liv och synd och lycka — trakter som alls inte
finns.
Hon är född utanför all ordning och
uppvuxen på trottoaren, hon har aldrig lärt sig
något arbete och ingen sorts kunskap har gjort
henne eftertänksam. I sitt femtonde år flydde
hon till skogs med en ung desperat inbrottstjuv
och kunde sedan inte förstå, att hon fick en
levande miniatyrupplaga av lymmeln. Denna
första inblick i sammanhanget mellan orsak och
verkan gjorde henne mogen en gång för alla.
(Vad hennes liv i övrigt angår, så läs t. ex.
"Nana", som bortsett från den moraliserande
tendensen är en varm och riktig skildring.)
Med ett hjul kring huvudet, en gloria av
strutsfjädrar, uppträder hon på scenen. Hon
har bara armar, en diamant blixtrar på hennes
strupe, hon står i fina små skor — död och
satan! Det här är inte bara en liten erfaren
människa vars tillvaro förlöper som en skön
feber, det är en symbol, hon är den mänskliga
ungdomens odödlighet.
Hon är tjugu år. Hennes armar är
fullständigt oskyldiga, fina och helt späda — men så
lätt är det att bära livet! Lyckan väger
ingenting för henne. Med dessa svaga armar mästrar
hon rena atleter till män, ty hon famnar dem.
Hon överfaller dem med fröjd och fäller dem
med svindel. Hennes mun är målad med
brännande rött smink som smakar gummi. Hennes
tänder är som källvatten, det luktar färsk lök
om hennes mun. Hennes ögon är fromma och
utan moralisk spetsfundighet. Hon är slank och
glatt, bara en silkesien krusning av huden här
och där låter ana att hon inte lever förgäves.
Hennes fötter är flinka som hundvalpar, hon
är smidig, rank, stolt från topp till tå. Enbart
håret är ett under.
När hon sjunger är det kvinnans allmakt som
jublar i hennes bröst. Det är en stämmas sublima
löje. Det är hjärtats gränslösa mildhet och stora
glömska som tar sig uttryck i toner. Sången är
gyllene, smeksam och djup, den berättar om
segrar och gudomlig svaghets styrka. Männen
lyssnar och ådrorna sväller i deras hals. Det
faller en matthet över dem förmedelst deras
styrka.
Hör, hon sjunger och segrar. Hon är livet
självt.
Mången ung man vittjade sin principals kassa
för hennes skull, köpte sig härliga kläder och
lät champagnen porla; han kunde inte låta
denna tjuguåriga sångerska saknas i sitt
livsrus — och i sin ånger dagen därpå, då han
drog på tukthusfångarnas vadmal. Det var dumt
av honom. Men jag skulle nästan vilja veta, om
det överhuvudtaget är andra än straffade som
roat sig här i världen.
Men dessa kopparslagare angår inte
sångerskan, i vars liv det är ljust framför och mörkt
bakom. Hon är historiens blanka blad. Beskriv
henne! Hon är de vises sten, finn henne, lägg
846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
