Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter A. Berendsohn: Problemet liv — verk i den svenska strindbergforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER A. BERENDSOHN
sammanhang stod så klart för honom själv, att
han under olika skeden av sitt liv klagade över
att icke kunna skönja gränsen mellan vad han
upplevat och vad han diktat___"
Uppfattningen har alltså en aning förskjutits,
men accenten ligger liksom tidigare på
förhållandet mellan liv och verk. Jag förstår att till
fullo uppskatta dessa två forskningsmetoder,
undersökningen av källorna och analysen av
förhållandet mellan liv och verk. Vår vetenskap
står som alla andra under utvecklingslärans
inflytande. En diktning växer inte upp i himlen
utan har utvecklat sig under vissa
förutsättningar, som måste noga undersökas. Även de
resultat man nått i Strindbergs fall sätter jag
stort värde på; det förefaller mig emellertid,
som om man nu skulle kunna gå vidare och
— trettio år efter diktarens död — försöka
komma på litet mer avstånd från den olyckliga,
splittrade människan för att med större energi
kunna vända sig till hans mäktiga verk. Han
har ju själv under vägen in i livsålderns djupa
ensamhet alltmer inordnat sitt liv under verket
och under anspänning av alla sina krafter höjt
verket över sin egen sönderslitna existens.
Den alltför nära förbindelsen mellan liv och
verk är just i fallet Strindberg inte utan sina
risker, av det skälet att Strindberg ju tidtals
tumlade fram på branten till sinnessjukdomens
avgrund. Utan tvivel är hans själs explosivitet
och hans nervers överkänslighet, vilka förde
honom utanför normalare människors balans,
väsentliga personliga grundvalar för hans geniala
konstnärliga insats; denna är emellertid själv
samtidigt ett bevis för att det inom honom också
fanns en fruktbar motvikt av ljusa, skapande
andliga krafter. Visserligen är hans verk
nödvändiga urladdningar av hans högspända inre
värld, men de är ändå kuvade och formade och
intvingade i språkets bann tack vare hans
överlägsna ande. Den som saknar sinne för sådana
tragiska själars inre splittring, kan från enstaka
drag ur hans liv komma till alldeles falska
slutsatser angående människan och hennes verk.
Är 1915 publicerade Adolf Paul sina
"Strindberg-minnen" tillsammans med brev från de
kritiska åren 1892—94, av vilka somliga
avslöjar Strindbergs vilda, ohämmade hat. Denna
bok hälsade Fredrik Böök i Svenska Dagbladet
("Essayer och kritiker" 1917:
"Strindberg-minnen") som inledningen till en ny epok i
strindbergforskningen: det gällde nu att kasta
ljus över hans biografi och försöka klarlägga
sammanhanget mellan denna och hans verk.
Vad Paul berättade, var för Böök en
välkommen anledning att framställa Strindbergs
karaktär så ondskefull som möjligt, detta i den
uppenbara avsikten att därigenom nedsätta hans
verk, ja, att överhuvud förneka dess värde:
"Det för honom naturliga sättet att reagera mot
alla intryck, mot människor och djur, ting och
samhälle, är en oöverlagd, rent impulsiv
antipati." I denna karakteristik saknas just den inre
splittring, med vilken varje rätt förståelse av
Strindberg dock måste börja. Genom att
generalisera de fall, som Paul skildrade från denna
olyckliga tid, kom Böök fram till denna
formulering: "Fiendskapen är hos honom (Strindberg)
den normala formen för tack." Det har blivit en
allmänt omfattad mening, att Strindberg, som
ju upplevde tre skilsmässor, heller aldrig kunde
i längden bevara något vänskapsförhållande. Det
finns emellertid ett stort antal publicerade bevis,
bl. a. av Gustav Uddgren (1912), Carl Ludwig
Schleich (på svenska 1917), Albert Engström
(1923), Birger Mörner (1924), F. U. Wrangel
(1925) och Johan Mortensen (1931), som
bevisar motsatsen. Dessa författare hyste stor
respekt för Strindbergs skapande geni, de älskade
honom, sådan han var, med hans svagheter och
egendomligheter, de kapitulerade inför hans
komplicerade personlighets charm, kunde
därför varje gång lämna honom berikade och kom
heller aldrig i stridigheter med honom.
Bildhuggaren Carl Eldh är ett levande vittne för
870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
