Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nen och slå vakt om sonen med glödande
moderskärlek. (En kapsel med gift införes tidigt
i handlingen enligt bästa följetongsrecept.) I en
kyrka talar Elena med en madonnabild, som
inger henne entusiasm för de djärva, misskända
kättare av vilka Kristus var den främste och
diktatorn Sesar den senaste. Hon besöker ett av
Sesars politiska frälsningsmöten och skådar "en
man som såg ut som själva godheten, som
uppträdde som själva vilddjuret". Hans tal är
mycket blodtörstigt och författaren anmärker
omisstänksamt: "Som det just är de
fantasikraftigaste och intelligentaste, som faller offer för
sådant, så fick han så mycket dugligt och
kraftigt folk med sig." Elena upptäcker i samma
veva att fadern förtjänat sin förmögenhet på
ocker, hon inspekterar ett av de hyreshus hon
fått ärva och skakas av det proletära elände hon
där får se. För att lätta samvetet och därjämte
bidra till en annan samhällsordning skänker hon
huset till Sesar.
Med några penndrag förflyttar sig författaren
ett tiotal år framåt i tiden, Elena har förlorat
tron på Sesars triumferande samhällsordning,
som bland annat steg för steg berövar henne
sonen genom tvångsmässig soldatuppfostran.
Hon söker audiens hos Sesar och säger honom
sanningar som skulle kostat alla andra livet, men
i detta fall bara utlöser en av de sällsynta
självanalyser som är Sesars svaghet. Giftkapseln har
sparats för slutakten: sonen återvänder trött och
lycklig från sin första judepogrom och får giftet
i ett glas mjölk. Elena Akkennann har strukit
strecket under sina misstag, vilka från början
synts henne vara så riktiga, förutseende och
upphöjda handlingar.
Detta kvinnoöde verkar bara alltför uttänkt
och tillrättalagt. Det är aldrig mänskligt
närvarande, det stannar vid ett schematiskt och
kyligt exempel. Det blir moralskådespel med
marionetter. Eller en uppbyggelsetraktat med
träaktigt gnisslande fabel! Hur uppstyltat det
kan bli visar uppgörelsen med
advokaten-farbrodern som plötsligt utstöter Elena ur släkten.
Och hur osannolikt: som de omöjliga scenerna
mellan Elena och den suveräne proletärmålaren,
kulminerande i mötet i kyrkan då han utan
vidare lämnar henne en papperslapp med
adressen på den hemliga motståndsrörelsen !
Artur Lundkvist
Ett Strindbergskt
temperament
Moa Martinson: Bakom Svenskvallen, Tiden
1944. 8: 50.
Moa Martinson har kallats för en kvinnlig
Strindberg, och man behöver inte anse henne
för ett geni för att tycka att det ligger en hel del
i denna karakteristik. Ingen annan svensk
författarinna påminner i varje fall i samma grad
som hon rent temperamentsmässigt om vår store
kverulant. Därmed är inte sagt att Moa
Martinsons senaste bok, "Bakom Svenskvallen", skulle
vara särskilt gräls juk. Det förhåller sig i själva
verket tvärtom: den är alldeles avgjort skriven
i en försonlig anda. Men sitt temperament och
sin allmänna läggning kommer man sällan ifrån.
För övrigt är det inte bara anmälaren som titt
och tätt kommit att tänka på Strindberg i
samband med "Bakom Svenskvallen". Det finns
åtminstone en till, och det är författarinnan själv.
Hon har slagits av sin likhet med Strindberg och
kanske till och med en aning strukit under den.
Men om nu "Bakom Svenskvallen" för
tankarna till Strindberg, så är det till den senare
Strindberg. Det finns i Moa Martinsons sista
bok — som i själva verket är en samling
kåserier, flera av dem publicerade i dagspressen —
någonting av stämningen hos vissa partier i
"Ensam" eller kanske snarare hos vissa avsnitt
i "De blå böckerna". Hon skriver här på det
speciellt direkta sätt som Strindberg så ofta
gjorde mot slutet av sitt liv: där är minnen från
längesedan passerade dagar eller episoder från
i går, men varken de ena eller de andra har hon
brytt sig om att klä i novellistisk kostym, där är
också direkta inlägg och reflexioner. Minnena
gör större intryck än debattinläggen, och man
saknar absolut inte den novellistiska
utformningen. Moa Martinsons begåvning har alltid
tyckts mig komma till sin största rätt i
framställningen av enskilda scener, och frågan är om
hennes direkta återgivande av upplevelser inte
är en ännu starkare konstnärlig prestation än
hennes mera fritt gestaltade fantasier, hur
inspirerade de senare än understundom kan vara.
I varje fall finns det i dessa skenbart konstlöst
berättade minnen av fattiga, förkomna eller
undanskuffade existenser en stram och ändå
osökt framställningskonst av verklig slagkraft.
895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
