Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Göransson: Nu skriar påfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
NU SKRIAR PÅFÅGELN
Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe!
Bredvid Kalle med positivet stod Elna
Karlsson och stirrade, och bredvid henne herr
Karlsson, som hade fågeln under armen, och bredvid
herr Karlsson Fritzes pappa. Fritzes pappa
försökte stryka fågeln på den kala, nästan skabbiga
skallen, men vågade inte; därför att det onda
djuret glodde surt och hotande på hans fingrar.
Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe! sa Fritzes
pappa igen då, och nöjde sig med det. De långa
stjärttäckarna hängde ända ner på marken, som
om herr Karlsson bar fram ett barn i
dopklänning. Kalle med positivet tog en paus och hans
gumma pratade. En del av dem som stod
runtomkring vände sig om och försvann in i
mängden, men en del stod kvar och väntade på
någonting mera. Några bilar tutade; slätten var täckt
av folk.
Pavo hade rymt igen, för hundrade gången,
och gått omkring och skrikit i gränderna. Vi är
alla vana vid ljudet: det är söndagsmässigt,
därför att påfåglarna som bekant skriker mest och
helst om söndagarna, då det är sol och mycket
folk på Skansen. Men just nu var Pavo tyst. Det
har hänt flera gånger att just herr Karlsson tar
hand om fågeln och går opp och släpper ini den
vid grindarna —- det roar honom, och det tycktes
roa fågeln också. Fritzes pappa ville stifta
bekantskap med fågeln och ställa sig in hos den;
precis som han ville med alla, efter vad man
kunde tro. Men han har dålig hand med djur —
och med barn och kvinnor också, förresten.
Jag ska lämna in honom vid grindarna, sa
herr Karlsson. Men folk stojade runtomkring:
och likaså kom spårvagnen och stannade just
då, så att ingen hörde honom. Alltså stod han
kvar en stund och lät hela vimlet passera förbi
sig på väg till grindarna. Hans hustru, Elna
Karlsson, var tyst och dyster och tittade på folk
utan att se någonting; alla visste sedan gammalt
att hon var sjuk eller i alla fall besvärlig och
tillbragte dagarna i sängen: först på
lördags-eftermiddan gick hon opp. Men hon är vacker.
Alla människofötterna rörde upp damm, som
suddade över den röda solen. Oppifrån berget
hördes mässingsorkestern ibland. Fru Karlsson
stirrade stelt ut i trängseln — men började
plötsligt se. Hon såg axlarna och huvudet av en ung
beväring. Han tittade tillbaka på henne, eller
kanske snarare på påfågeln, och det släta
allvarliga ansiktet med den skrumpna
uniformsmössan ovanpå betyder någonting för henne;
hon kände igen det; det betyder mer än allt
annat i världen — nästan. Inte riktigt, därför
att det var ju inte det rätta ansiktet: det var bara
likt. Men mycket likt.
Det var Lennart Lebo, rekryt, befälselev, för
första gången på permission. Uniformen satt
fånigt på honom, vapenrocken stod ut som en
kjol från den smala kroppen. Folk som gick
förbi honom kom åt honom ibland, knuffade till
honom ibland. Han hade gått bland alla andra
människor vägen hit från bron, och ett stort
antal cyklister och bilar hade kört om honom
ute på asfalten. Det var lördag, efter en vecka
i kasernerna.
12:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
