Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Göransson: Nu skriar påfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
gång; den äldste först och försiktigast, de andra
ivriga tätt efter honom. De kom opp i en
burvagn, och där inne stod ännu en tom bur, som
de försökte öppna. Då släcktes lampan. Även
ute i manegen tycktes det bli mörkt, eller nästan
mörkt. Någon ensam gick omkring i galleriet
och ropade någonting då och då. Pojkarna inne
i vagnen blev först alldeles tysta och stilla, sedan
började de fnittra. Nu syntes utgången till de
gröna stallarna — där ute brann fortfarande en
lampa. Någon vaktmästare kiev in genom en av
svängdörrarna, men svarade högt på någonting
och gick ut igen.
Lennart Lebo hoppade ner på golvet för att gå
sin väg. Då fick han se fru Karlsson i öppningen
och stannade. Hon märkte honom inte. En smula
tankspritt drev hon omkring mellan väggarna;
så gick hon plötsligt fram till grinden för
gallergången, som pojkarna hade smitit in
genom. Hon stängde den försiktigt och tycktes
pyssla med ett lås. Pojkarna märkte ingenting.
Sedan> gick hon ut i stallarna.
Han följde efter henne. När hon fick se
honom komma ryckte hon till.
Var ni där inne? sa hon.
Ja visst.
De stod tysta en kort stund. Pojkarna lekte
inne i burvagnen och hade ännu inte märkt att
de var inlåsta.
Du har kanske sett att jag har tittat på dig?
Ja visst. Han blev förvånad när hon sa du.
Man säger ju du till en beväring — men hon
hade inte gjort det förut.
Jag — jag tycker om ditt utseende, fortsatte
hon. Så tog hon honom i armen och drog honom
bort mot utgången. Halvvägs till dörrarna
stannade de.
Kyss mig, sa hon och trängde sig inpå honom.
Han kysste henne. Han lade armarna om henne
och kysste henne en gång till. Deras tänder stötte
lätt ihop, för ett ögonblick. Ännu en gång kysste
han henne; en lång stund; kropparna vajade
långsamt hit och dit. Han märkte hur något slags
gift trängde in i blodet och spred sig ut i alla
ådror, ut i fingertopparna, ut i huden. Hans
hjärta dunkade, händerna började skälva. De
tittade på varann, och han försökte säga något
som kunde anses lämpligt.
En mjuk röd slöja sänkte sig över hans
medvetande. Han hörde sig själv säga ord, dumma
fraser, enkla avsiktsord — som han aldrig
nånsin tänkt på att säga. På ett par sekunder hade
allting blivit alldeles förändrat. Allt var glömt,
allt var ointressant och utan verklig existens —
allt utom detta och hon! Fru Elna Karlsson!
Han upprepade namnet och skrattade. De gick
ut genom den lilla blinddörren. Där ute var det
mörkt nu, och herr Karlsson klättrade
fortfarande omkring bland lådorna under
bergväggen.
Han har inte hittat påfågeln än, sa fru
Karlsson och skrattade. Jag vet var den sitter. Jag såg
den. Så där gömmer dom sig alltid.
De gick ner över slätten. Runt Kalle med
positivet var det fortfarande en krets av lyssnande,
fast det var mörkt nu. Ute vid
spårvagnshållplatsen lyste lamporna på asfalten. Folk rörde
sig nu i alla riktningar. De mötte Fritzes pappa,
som hälsade och lyfte på hatten när han fick se
Lennart Lebo.
Fann ni Pavo ?
Men de gick förbi honom. De gick över vägen
och stannade ett tag nere i parken.
Ditt ansikte liknar min pojkes, sa hon och
hämtade andan. Det syns inte här, men jag vet
det.
När de kom in bland husen lämnade hon
honom plötsligt, och han blev stående på gatan
och väntade. Mitt i allt myllret från
nöjesfabrikerna, som så här på avstånd flöt ut som en
dunkel matta med oregelbundna mönster, ljöd
tvärt men avlägset två påfågelskrin igen. Han
stod och vägde på benen. Nu var visst allt
bestämt. Han kunde inte tänka längre.
Hon kom ut efter en stund. Har du ont om
pengar? sa hon. Ja visst. Hon stoppade ner
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
