Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Göransson: Nu skriar påfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
runt och stönade lite grann; hon märkte det,
men förstod inte vad det var.
Hon störtade fram till fönstret, rev undan
gardinen och föll på knä. Hon pressade pannan
mot rutan och stirrade på gatlyktan i hörnet,
stirrade så intensivt att hon tyckte sig bländad —■
för att slippa se det som hon i alla fall såg, och
hade sett tusen gånger förut.
Folk skriker ute på gatan, och mitt i solskenet
kommer isbjörnen inskumpande på gården. Stor
som en bil, med bakkroppen större än
fram-kroppen och huvudet utdraget i en otäck,
urtids-mässig nosspets. De hänger tvätt på gården, alla
springer bortåt, det är en hel hord av ungar.
Man skriker, isbjörnen är det farligaste av alla
djur, vem hade väntat att han kunde komma lös.
Hennes man har ett mausergevär men han är
inte hemma, men’ hennes pojke, som är fjorton
år, är fin på att skjuta, det vet alla och alla
skriker att han ska hämta geväret. Men det vill
han inte, eller är det som om han är rädd; då
skriker hon själv åt honom: Hämta geväret!
Hämta geväret, skriker hon. Björnen kommer
långsamt neråt längs planket, ungarna springer
ut på bryggan. Hennes pojke kommer med
geväret, och måste gå närmare. Han skjuter, och
björnen stannar och lyfter sina ramar, som är
ludna också på undersidan; han skjuter en gång
till och björnen kommer rusande emot honom;
och då slänger han geväret och springer — men
björnen är över honom och bökar med den
långa haj lika skallen. Hennes pojke dör; han
är död nu.
Hon sjönk ner på golvet under fönstret och
fick frossbrytningar. Lennart Lebo har vaknat
och stirrar på henne. Hon knäppte händerna och
försökte be, eller åtminstone få framlagd sin
olycka inför någon guds ögon.
Förlåt, förlåt, förlåt..., rabblar hon, och
menar att Gud ska förlåta henne att hon kunde
göra något så vansinnigt som skicka sin egen
pojke i döden — bara därför att andra skrek
på det. Något så sinnesrubbat och syndigt och
avskyvärt... Han ville inte, men hon tvingade
honom. Förlåt, förlåt, förlåt... Betydde inte
hennes son mer än alla de andra? Skulle hon
inte vilja se hela världen dö och gå under bara
hennes pojke fick leva? Önskade hon inte döden
åt varenda människa hon, mötte hellre än att
riskera sin pojkes liv? Och ändå hade hon gjort
det! Alla andra var alldeles oskadade, men
hennes pojke blev massakrerad. Först rev
björnen hennes pojke, sen kom någon och sköt den.
De, alla ungarna, alla de andra, slapp undan
med skrämseln! För dem hade hon låtit sin
pojke dö! Så vansinnigt! Så vidrigt!
För tusende gången insåg hon detta och
kramade sina händer i raseri och hat mot alla dessa,
som hon offrat sin pojke för. Allt var
meningslöst och slut för länge sen. Det enda hon kunde
känna längre var bara maktlöst hat mot alla
dessa; mot alla andra, vars blotta existens pinade
henne som en kroppslig värk. Hat och avsky.
Hon sjönk ihop igen, pressade sitt huvud mot
väggen och vred sig hit och dit.
För tusende gången.
Lennart Lebo frågade något i mörkret, men
fick inget svar. Han satt tyst och lyssnade på
hennes flämtande.
Efter en stund kom hon tillbaka, ljudlöst på
de bara fötterna, och kröp ner igen. Allting var
meningslöst och slut. Till och med hämnden var
meningslös, hämnden för hennes egen dårskap.
Hon sa inte ett ord; och den unge mannen
somnade efter en stund.
På morgonen var de lite tysta. Hon steg först
opp, drog upp gardinerna och öppnade ett
fönster, tog fram ett paket cigarretter ur sin
väska och kröp ner i sängen igen.
Han klädde sig framme vid fönstret. På
gården lekte några ungar.
Jag vet inte, sa han, men jag har funderat på
att smita från det militära. Jag tycker det är
avskyvärt.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
