Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hjalmar Gullberg: En kvinnlig myndighetsförklaring. Direktörstal i Svenska akademien den 20 december 1944
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KVINNLIG MYNDIGHETSFÖRKLARING
för sin själs frid ansvar för rike och folk. När
Kristina valde celibatet ställdes hon inför ett
brännande politiskt problem: tronföljdsfrågan.
När hon slutligen i detta ärende genomtrumfat
sin lösning, öppnades vägen till den handling
som föresvävade henne: tronavsägelsen. Hennes
diplomatiska begåvning sattes på svåra prov
av råd och riksdag. Det är sagt att hon var
biliiiguis — stora diplomater är kanske födda
med dubbeltunga. Hennes tankestrider,
utkämpade i enrum, är inte protokollförda och torde
aldrig bli fullt klarlagda. Kristina uppsköt i det
längsta att sätta Sveriges krona på sitt huvud.
Hon ville hellre vinna vad skriften kallar livets
krona. Det högsta goda, det sanna och rätta som
var förmer än rikedom och makt och härlighet,
hette på den tidens språk Dygden — ett ord som
numera råkat i djupaste vanrykte. Till det högsta
goda leddes människan av kunskap och vilja;
alla dygders summa — förklarade Descartes i ett
brev till drottningen från slutet av av 1647 —
bestod i en fast och orubblig beslutsamhet att
i allo fullt och helt göra det man ansåg vara det
rätta och att använda alla sina själskrafter på att
lära känna vad som är det rätta. Utan att ana
hur bokstavligt hon en gång skulle ta honom
på orden, förklarade sig filosofen övertygad
om att den höga adressaten värderade dygden,
la vertu, mer än kronan. Vid samma tid
arbetade den heroiska jubelsångens skald på sin
stora moraliska hjältedikt, vars summa lyder så:
Dygd är en Siälenes skatt, där Guld och Penningar
alle,
Ey måge lijknas emot; är ädlar’ än dyrkare Stenar.
Kring stoicismens etik förenade sig århundradets
andar. Kanske törs man säga att Kristina var
en syster till den svenske Hercules, som dikten
ställde vid skiljevägen. Också hon hade stått upp
i sin första ungdom "fuller av ångst och tvik".
Det ortodoxa prästerskapets svavelpredikningar
skakade tidigt hennes barnatro; åtminstone
berättar hon så i sin levnadsbeskrivning som är
dedicerad till Gud. Hennes förnufts klara ögon
vände sig bort från ofördragsamhet och
vidskepelse. Hon var barn av en tid vars skarpaste
hjärnor kunde tvivla på de kristna
trossamfundens sanningar men inte på den kristna
sanningen. Kristina kunde inte tala om för rikets
herrar var hon efter mycket sökande menade sig
ha funnit denna. Det var stadgat att den som föll
ifrån den rätta evangeliska tron till den
papis-tiska läran, skulle hållas i allt arv och annan
rättighet lika vid en död och vara biltog i allt
Sverige. En så förtappad varelse gick inte lös
i skogarna utan satt på rikets tron. Sällan har
en svensk man eller kvinna befunnit sig i en så
utmanande situation. Känsligare naturer skulle
ha funnit en lösning av en dylik konflikt genom
det förfaringssätt som på modernt språk kallas
psykiskt sammanbrott. En dylik utväg stod inte
Kristina till buds. Med vett och vilja — de enda
själsförmögenheter hon erkände som instanser
i målet — träffade hon sitt val. Det är föga
sannolikt att vägen till tronavsägelsen varit så
tydligt utstakad, som drottningen till Guds ära
har gjort gällande i sin egen levnadsteckning.
Man kan föreställa sig att en så rikt sammansatt
natur många gånger varit tvetungad ända in
i själen och med dialektisk skärpa fört debatter
med sig själv.
Harm och klagan, ofta blågult draperade,
följde genom århundraden konungadottern som
övergav den tro för vilken hennes fader göt sitt
blod. Hennes landsmän kunde i bästa fall likna
de troskyldiga barnen i Snoilskys "Svenska
bilder", som tappar smultronkorgen när hon under
skärande löje åker dem förbi över gränsen. Det
är emellertid knappast troligt att hon vid detta
tillfälle var upplagd för skratt; lika lite bör man
inbilla sig att hon grät. Det har varit
Kristinaforskningens sak att rena bilden från såväl hann
som medömkan. Weibull och Cassirer, Nordström
och Ahnlund har kastat nytt ljus över tiljorna
som föreställt en drottnings tankevärld. Vad där
har försiggått börjar avteckna sig som det stora
intellektuella dramat i vår historia. —
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
