Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hjalmar Gullberg: En kvinnlig myndighetsförklaring. Direktörstal i Svenska akademien den 20 december 1944
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KVINNLIG MYNDIGHETSFÖRKLARING
Min fru!
Ni kunde ha gett oss en bild av mannen som
han gick och stod, nöjt er med att efter
Xeno-phons mönster kåsera om en Sokrates i Lund.
Ingen skulle ha klandrat en romanförfattare som
begagnat detta sällsporda tillfälle att utöka sitt
persongalleri med en odödlig gestalt. Det är
betecknande för er att ni i stället valde den
svårare uppgiften: att leda oss in i Hans
Larssons tankevärld. Att ni lyckats göra er så
hemmastadd där, är mindre ägnat att förvåna om man
erinrar sig att ni själv är dotter till en filosof.
Ur er fars lärobok hämtade åtskilliga
generationer studenter sin kunskap om filosofiens äldsta
historia. Tänkandet över livsproblemen har ni
fått i blodet.
Många djärva teser har spikats upp på
filosofiens tempelportar. Hans Larsson var inte den
som skydde stridens hetta, men han fann det
ofta angeläget att dra sig tillbaka för att tänka
efter och ta reda på vad striden gällde. En
filosofisk tes kan, också om den spikats fast med
hammarslag, mynna ut i tomma intet när den
isoleras från mänskligt sammanhang. Hans
Larsson manade de stridande att inte haka upp sig
på själva ordalydelsen i tesen. Det gällde att
undersöka vad mannen bakom den egentligen
menade — kanhända han rentav menade något
annat. De färdiga filosofiska systemen strider
mot varandra, upphäver varandra, tycker man.
Hans Larsson gjorde den erfarenheten att gick
man dem riktigt in på livet och fick ett grepp
om deras innersta, skulle man finna att de hade
mer gemensamt än det i början såg ut. De
filosofiska grundupplevelserna närmar sig varandra
på djupet. Detta är konvergenstanken, det
sammanbindande ledmotivet i hans betraktelse.
Hans Larssons inflytande har sträckt sig långt
utanför fackmännens krets. Han har onekligen
bildat skola, men inte i den vanliga bemärkelsen
av en grupp eftersägare som upprepar mästarens
lärosatser. Vad han lärde ut var inte färdiga svar
och tänkesätt men ett sätt att fråga och ett sätt
att tänka. Själv var han först och främst en
stor lyssnare. Hans egna lärofäder härstammade
inte bara från Athen och Königsberg. Han hade
också hämtat visdom från Östra Klagstorp.
Liksom kusinen från Hönsinge härstammade han
från bönder som visste vad jorden krävde och
vad jorden gav. Ola Hansson och Hans Larsson
förstod båda att lyssna till sorlet från
ursprungskällorna; deras diktning blev full av liv och
friskhet när minnet gick tillbaka till trakten
kring en gammal gård på slätten. Den blivande
filosofen hade inte försmått att lyssna till
originella självtänkare i hemmabyarna. Jag minns
vilket intryck det gjorde när han sista gången
talade offentligt till studenterna; det var vid en
Tegnérfest i Lund.1 För att ge ungdomen ett
ord att tänka på och ta med sig på vägen
citerade han ett råd som han tyckte han själv haft
nytta av. Det var inte hämtat från Platon eller
Kant utan från en man i hans hembygd som
undervisade sina drängar så här: "Om du går
ute i marken och ser en törstake (d. v. s.
tjuder-påle) liggandes, så kast han mot gården, så
kommer han hem en gång." Den gamle
professorn som bevarat denna anvisning i sitt minne,
menade att om man möter ett problem och tar
upp det, får man avstå från att bringa det ända
hem på en gång, med ett kast. Kan man föra det
ett stycke närmare dit det ska, är det vackert så.
"Att föra en liten fråga in i ett större
sammanhang, det är att kasta den mot centrum — så
långt man nu orkar." Med dessa ord slutade
talaren sin utläggning av texten.
Hans Larsson har aldrig lovat att leda oss
ända hem med sin filosofi. Världsgåtans lösning
ligger inte inom räckhåll för en människa.
Ni som efterträder denne man är i mycket av
hans art: förkunnerska och lyssnerska i samma
person. Också ert författarskap formar sig gärna
till lärodikt, till frågvis tankeställare. Ni har stått
1 Tryckt i Minimum, 1935.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
