Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Artur Lundkvist: Josefromanen fullbordad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
tårens rörelseriktning och säkert har Thomas
Mann inom sig själv funnit motsvarigheterna till
den bibliska legenden innan han gripit sig an med
att gestalta den. Man kan rentav betrakta Jaakob
och Josef som hans dubbla självporträtt: den
självmedvetet värdige patriarken med en
världslig skälm dold under den veckrika manteln av
sublim vördnadsvärdhet och den tillitsfullt
förnuftskloke, medelvägsförgyllde och
framgångsrike planhushållaren. Båda är de i sin tur
sammansatta av två plan: på det ena spelar de sin
givna yttre roll, med det patos, den teatraliska
stegring som varje situation fordrar, men på det
andra planet är de medvetna om sin inre
bestämmelse, sin utvaldhet, och bär genomskådarens
allförstående leende under den dramatiskt
utformade masken.
Under det tiotal år som Thomas Mann varit
sysselsatt med detta verk har väl också vissa
förskjutningar inträtt i hans uppfattning av ämnet,
hans inställning till uppgiften. Han har under
tiden blivit en landsflykting, en omplanterad, en
avståndstagare från sitt eget hysterihärjade folk,
en kringblickare i världen, en Josef i Egypten
och en mänsklighetens planhushållare. Ja, man
kan spåra hans identifiering med sitt nya
hemland däri att skildringen av Egypten blir något
av en allegori om Amerika, med president
Roosevelt som en ny Farao i kampen mellan reaktionen
och den sociala välfärdspolitiken. Mot
isolationis-ter och nationalister riktar sig också den
genomgående sammanhangstanken. "Ty", heter det,
"med världens helhet och enhet har människan
att göra alltid och allestädes, vare sig hon vet det
eller icke." Till allt annat har sålunda Thomas
Manns sinnrika legendroman också ett politiskt
innehåll. Även i det fallet gäller lagen om helheten.
"Josef försörj ären", den sista och
omfångsrikaste av romanens fyra volymer, rymmer många
höjdpunkter, många praktfulla avsnitt, men
verkar möjligen en smula mindre inspirerad än de
föregående delarna. Det ligger väl också i ett
sådant verks natur att slutpartiet inte kan verka
lika nytt, lika konstnärligt och psykologiskt
överraskande som upptakten. I stort sett håller dock
romancykeln sin egen nivå intill slutet och
fullbordar sig till en mer eller mindre planmässig
helhet. På sitt sätt är också slutvolymen det
största kraftprovet: här gäller det inte bara
ingivelsens och inlevelsens uthållighet under
fortsatt variation, utan också en sammanknytande
fullbordan. Romanen förgrenar sig ju och
öppnar undan för undan en hel värld,
genomlyst av mytspeglingar, tankemotiv, idéperspektiv.
I många fall har det också måst stanna vid
anslag, begynnelser, som inte kunnat utvecklas
och fullföljas. Sålunda belyses Faraos
guda-drömmeri och blivande öde bara när hans bana
korsas av Josefs, men det livligt väckta intresset
för honom och hans tankevärld ropar efter
fortsatt upplysning. En kulturernas, religionernas
och tänkesättens skärningspunkt ligger just i det
långa, innehållsdigra samtalet mellan Josef och
Farao, där judiskt och egyptiskt flyter samman
för att strax åtskiljas igen.
Thomas Manns berättarkonst är denna gång
mer än någonsin oratoriskt kringgående,
omskrivande i stället för beskrivande, antydande
och frammanande i stället för direkt skildrande
och framställande. Det visuellt åskådliga
uppenbarar sig endast ställvis, som strandspeglingar
i en bred flod. Diktarens mest anlitade
verkningsmedel är nu de konstfulla, av lugn
andhämtningsrytm präglade samtalen, som inte
har någon likhet med modern dialog utan med
arkaiskt stiliserad värdighet ersätter replikerna
med avrundade, högtidligt-skälmaktiga
anföranden. Slutligen är det minsta i Josefromanen
åter-diktning, det mesta är i stället nydiktning,
in-gjutning av en förnyad och utvidgad innebörd
i den gamla legendformen. Till själva sin art
liksom skiljer sig Thomas Manns verk från den
moderna skrivna boken och närmar sig den
gamla österländska berättarkonsten,
sagoförtäl-jaren i skuggan under trädet eller vid elden som
målar med draktungor i ansikten och dräkter.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
