Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
En publicist
Ivar Harrie: In i fyrtiotalet. Gebers 1944.
12:50.
Det urval av sin publicistik som Ivar Harrie
nyligen utgivit omspänner i huvudsak de få,
i mångas tycke alltför få år han verkat på
Torsten Fogelqvists gamla post och med inte så lite
av dennes låter av kulturklockare, den där skall
allt bestyra. Som opinionsbildare i vettets och
frisinnets sold, som vårdare av kulturvärdena
i både traditionens och förnyelsens tecken har
han åtskilligt gemensamt med föregångaren,
bland annat viljan och förmågan att med värme
och generositet skapa gehör och entusiasm kring
andliga ting. I avsaknad av Fogelqvists folkliga
bredd har Harrie dock varit hänvisad till att
hålla sina profana högmässor för en fåtaligare
menighet av de högst bildade och de
intellektuella. Hans allom uppenbara lärdom, hans
högakademiska böjelser och hans obenägenhet att
avstå från en invecklad terminologi ha medverkat
härtill. Att han likväl — innan han bröt upp
till ett nytt verksamhetsfält — hunnit uträtta en
betydelsefull gärning, kan emellertid aldrig
bestridas.
Under sistlidna höst har det uppstått en
sannskyldig tävlan att spotta till måls på den s. k.
kulturella beredskapen från de tidigare
krigsåren, och bland de ivrigaste har man lagt märke
till folk som tryckte likt rädda harar i buskarna
den gången det verkligen gällde. Men
naturligtvis kan denna attityd i dag förefalla hopplöst
gårdagsmässig och endast i enstaka fall
konstnärligt fruktbringande. Vi ha dock skattat åt den
lite var, och det var inte lika lätt att spela morskt
oberörd vid de tillfällen vårt folk stod på gränsen
till det oerhörda. Men beredskapsretoriken måste
ha känts som en bjudande och självfallen plikt
särskilt för dem, vilka liksom Harrie inte hade
möjlighet att omsätta den i militär vardagsrutin
vid gränserna och i utbildningslägren. Den
skälvning som förnimmes i hans stämningsbilder från
ödesvåren 1940 genomgick, mer eller mindre
starkt, oss alla. För egen del vet jag med mig, att
Frankrikes sammanbrott skulle ha drabbat mig
långt hårdare om jag inte avtrubbats av dagliga
strapatser, av den underliga, halvt trygga, halvt
skamsna jag-gör-så-gott-jag-kan-känsla som
tillgången till eldvapen medför, om jag inte lyfts
på en våg av muntert men på botten
allvars-mättat kamratskap.
Svårare är det att följa Harrie då han
uppträder som väktare av vår officiella neutralitet,
som förfäktare av neutraliteten som egenvärde
och europeisk, respektive nordisk kraftkälla efter
fredsslutet. Här blir hans ställningstagande ofta
diskutabelt, och mer än en gång förefaller det,
som om han snarare försökte övertyga sig själv
än övertyga andra. Man kan sammanställa det
med vad han skriver om svensk opposition, inte
ytterlighetsklickarna till höger och vänster utan
den enda som förtjänar namnet: de grupper
alltså, som "i tid och otid visar oro för–-
att det svenska rättssamhällets och den svenska
humanitetskulturens tradition inte tillräckligt
energiskt skall upprätthållas och försvaras".
Den som själv hör dit antecknar med
tillfredsställelse Harries rättvisa erkännande, att denna
oro varit en tillgång för vårt samhällsliv, "en
tillgång som kan bli ett nationellt livsvillkor.
Regering och opinionsbildning i ett demokratiskt
land har behov av stimulansen och förargelsen
från en sådan opposition — och av de bud den
bär från trots allt trogna patrioter." I milt
förebrående tonfall säger sig Harrie likväl märka på
denna meningsriktnings talesmän, att de inte stå
i ansvarsställning. Det har han tydligen ansett
sig själv göra på sin framskjutna
observationspost i den stora liberala huvudstadstidningen,
eftersom han sällat sig till de regeringsadjunkter
som manat till försiktighet i offentliga
uttalanden. Men man kan fråga sig, om han egentligen
har trivts med denna position — ibland har
han gjort intrycket av en herre med för trång
krage! — och om han inte personligen skulle
ha känt sig mer hemma i det omtalade
oppositionslägret eller, konkretare uttryckt, om det inte
under dessa år hade passat honom bättre att
skriva i Handelstidningen än i Dagens Nyheter.
För min del finner jag det överhuvud beklagligt,
att han uppgav sin ställning som fri penna och
fri intelligens.
Vad man alltid måste hålla denne framstående
publicist räkning för, är hans aldrig slappnade
ideologiska vaksamhet. Inte ens den
obetydligaste antihumana smådjävul har han släppt
över bron, denne må sedan ha uppträtt i foster-
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
