Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kritiska tankegångar är omöjligt och onödigt.
Det går inte att referera koncentrat. Det räcker
med att ånge några huvuddrag. Det av fem
essayer sammansatta avsnittet om Eliot är —- som
sig bör — det mest definitiva och det mest
kritiska. Samtidigt som han gör all möjlig rättvisa
åt Eliots poesi framhåller han att Eliots profil
redan är alltför markerad för att man skulle
kunna vänta sig en förnyande fortsättning.
Möjligen är han i sina värderingar en smula snäv
mot dikterna från Eliots senare period. I
inledningen till "East Coker" finns dock en smula av
den elisabetanska frimodighet, som man annars
efterlyser hos diktaren, och det kunde betecknas
som ett nytt drag, även om det är typiskt att det
för Eliot här är de döda, inte de levande, som
lever livet. Sjchymnen i "The Dry Salvages",
som Warburton tyvärr inte hade till sitt
förfogande när han skrev sin essay, tycks mig också
innebära en ansats till förnyelse.
Eliots poetiska symbol är ju annars
eremitkräftan, hon med de starka klorna och den
nakna bakdelen instucken i det lånade skalet och
med ironiens och människoföraktets brännande
havsros fäst ovanpå. Eliot har henne med i
åtminstone två dikter: "Prufrock" och "The Dry
Salvages" (i detta sammanhang kan till noten
sid. 79 fogas att Eliot efter den sistnämnda dikten
ytterligare utgivit "Little Gidding", i samma
seriestil). När Warburton kritiserar Eliot tar
han just sikte på skalet, formeln, teorien. Och
för varje uppmärksam läsare av Eliot måste det
givetvis komma en tid då kritiken överväger,
just på grund av hans puritanska inavel, hans
non possMmws-attityd, samtidigt med att en stark
beundran, som även hos Warburton, fortlever för
hans diktarskap. Warburton tänker sig
emellertid att Eliots största betydelse som skald kanske
kommer att bli den som initiator, som
musiklärare för ett uppväxande släkte.
De fyra essayerna om den outtömlige Joyce
är hållna i en ljusare ton, redan den biografiska
inledningen är ojämförligt mycket mera
medryckande än den motsvarande eliotska, och
särskilt fäster man sig vid episoden "Naar vi døde
vaagner" och det underbara joyceska brevet till
Ibsen.
Joyce märkte, som Eliot, att han sov, men för
att vakna gick han i en exil som inte bara
var geografisk utan också gällde traditionen och
detta akademiska som så ofta vidlåder engelskt
litterärt liv. Warburton skildrar hans
uppvaknandes ögonblick.
De följande uppsatserna, den om "Ulysses"
och givetvis särskilt den om "Finnegans Wake",
har någonting oavslutat över sig som inte
minskar läsningens tjusning utan tvärtom. De båda
böckerna är havsvidder om vilkas botten
hög-sjöfiskaren föga eller ingenting vet: då och då
förlorar han redskap och får börja om.
Warburton ger en summarisk redogörelse för
Odyssé-parallellen. Om jag skulle våga en anmärkning
så vore det: om inte ramens, den färdiga
dispositionens betydelse hos såväl Eliot som i
synnerhet Joyce blivit överdriven, så även av
Warburton? Att det är ett slags nyckel skall inte
förnekas, men det förefaller mig inte vara mycket
annorlunda än när en modern best-seller
befolkar en vanlig hyreskasern med öden. Jag
är övertygad att om en sådan gjort detsamma
med Odyssén skulle ingen ens tänkt på att
komma underfund med det. Warburton har
dock mycket annat och djupare att säga om
Joyce än detta, framför allt om den Joyceska
’tiden’. Vidare: är den eliotska resp. joyceska
mytiska metoden i själva verket så nydanande?
Den är nydanande på så vis att den är
återknytande till en urmänsklig tradition, i modern
tid representerad av encyklopediska diktare från
Petronius via Dante fram till nu. Även
1700-talet hade en visserligen oftast bara mytologisk
metod, som dock hos några diktare kan höja sig
till mytisk. Warburton har dock till fyllest, i fina
analyser framhållit skillnaden mellan Eliot och
Joyce, den förres karaktär av traditionalist
framför allt och den senares konstnärligt filosofiska
nyrealism, som ibland är av sådana einsteinska
mått att man baxnar och säger sig själv: detta
är verkligt, men hur! — är det verkligt?
I fråga om Jovces källor tycks mig Bergsons
nuflöde komma för sent i texten, det borde väl
åtminstone ha stått jämsides (eller nästan) med
Aristoteles’ enhet i tid, rum och handling. Freud
nämns inte alls. Men med dessa
detaljanmärkningar vill jag inte förtaga det löftesrika skimret
över dessa sidor om en diktare, vars huvudverk
Th. Warburton enligt uppgift är i färd med att
översätta till svenska. Han är, även efter sin död:
Work in progress. Gunnar Ekelöf
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
