Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tycks Maurois inbilla sig, att de sociala
motsättningarna kunna överbryggas i tecknet av något
slags allmän välvilja; det framträder också i vad
ban skriver om folkfronten och dess motståndare,
i hans öppet erkända skräck för "oordningar".
Vackrast och intressantast i Maurois’ bok är
i mitt tycke det som handlar om hans lärare,
med den sokratiske filosofilektorn Émile Chartier
i spetsen — mer känd under pseudonymen Alain,
bl. a. som socialradikala partiets teoretiker. Man
får därigenom en föreställning om hur oerhört
högt undervisningen stod i tredje republiken
och vilka fordringar den ställde på såväl
undervisare som undervisade. Den skänkte inte bara
vittgående kunskaper och human bildning utan
också livsvisdom och förmåga till eget tänkande.
Oefterhärmligt fransk är historien om hur
Chartier höll en lektion för gymnasisterna om
"våra förpliktelser mot de prostituerade", då
chefen för den högre undervisningen, som
kommit resande från Paris, gjorde sin entré och
uppmanade läraren att fortsätta där han slutat.
Chartier låtsades om ingenting och gjorde som
han blivit tillsagd. Den inspekterande rörde inte
en min, och det hör till saken, att den djärve
kort därefter vann befordran. Våra
sedlighetshyenor av båda könen skulle ha gott av att
övertänka de teser Chartier inskärpte hos unga
studenter, såsom: "lättsinnighet är ett tillstånd av
upphetsning", och "all undertryckt åtrå är ett
gift. Längtar du efter att se nakna kvinnor, så
gå till en bordell" (s. 87). När det gällde
sanning, heder och mod, var Alain däremot
omutligt sträng, men dylikt anses ju bland våra
moralväktare mindre viktigt än sexuell avhållsamhet!
Det var Alain som gav Maurois det kloka
rådet att välja den längsta vägen till
författarskapet och att sålunda inträda vid faderns
fabrik för att få tillfälle att studera människor
i arbete; teoretiska studier äro långt mindre
tjänliga för en blivande författare än
praktiska erfarenheter, och han varnade ihärdigt
sin lärjunge för dennes egen lätthet att skriva,
hans böjelse för retorik och alltför skicklig
stilisering. Maurois säger sig ha begripit det
befogade i denna varning, men jag undrar om han
någonsin helt rått på sin natur därvidlag. Han
har genom åren bevarat ett drag av ambitiös
och framgångsrik skolyngling, alltid lika klok,
lika snusförnuftig och välvis. Ännu vid närmare
sextio år inregistrerar han med barnslig
förtjusning alla höga betyg, alla premier och goda
examensresultat som skolpojken, studenten och
beväringen uppnått, och det fortsätter med
gynnsamma recensioner, litterära och sociala
framgångar och brev från framstående personer för
att sluta med invalet i Franska akademien; hela
hans liv ter sig som en oavbruten, fortlöpande
karriär. Men erkännas må, att han öppet vidgår
den ödesdigra roll som hans arbetsegoism och
docerande läggning spelat för hans redan av
kriget undergrävda första äktenskap. Den andra
hustrun, Simone de Caillavet, sondotter till
Ana-tole Frances berömda Egeria, tycks ha gjort
till sin livsuppgift att understödja och befordra
makens karriär, och det var genom henne han
fick kontakt med salongerna, med Franska
akademiens ständige sekreterare, den gamle
perukstocken René Doumic och med de mondäna
kretsarna kring Revue des deux mondes.
För denna värld hade han gång på gång
varnats av sitt lands verkliga författare och verkliga
intellektuella, män som Alain, Gide, Roger
Martin du Gard, Mauriac och Charles Du Bos. De
närbilder han ger av dessa personer och av
samvaron med dem, bland annat under de berömda
"dekaderna" i lekmannaklostret Pontigny, ett
franskt Sigtuna, ge ett begrepp om det
intellektuella livets höga syrehalt och moraliska
integritet i tredje republiken, som så lätt undanskymts
av konventionalismen och ytligheten i de
mondäna kretsarna. Men till de sistnämnda har den
ärelystne Maurois dragits som fjärilen till ljuset,
trots att han tydligen haft en oroande känsla av
fara. Denna fara har också varit mycket reell.
Man ser det bäst, när Maurois kommer in på
orsakerna till sammanbrottet. Han snuddar
visserligen, men inte mer, vid medelklassens
samröre med de fascistiska ligorna. Men eljest rör
han sig med den sedvanliga klichén om
"missbruk av friheten" och uppehåller sig mest vid
de bristfälliga rustningarna och vissa strategiska
misstag. Om den tyska infiltrationen i
industri-och affärskretsar, om femte kolonnens härjningar
bland samhällets spetsar, om den högsta
militärledningens förstockelse, om pressens
korruption genom tyska pengar och om den franska
bourgeoisiens förfall, omvittnat av bl. a. den
katolske tänkaren Jacques Maritain, och som
kom till karakteristiskt uttryck i det ohöljt
klasspolitiska och landsförrädiska slagordet: hellre
Hitler än Léon Blum —- om allt detta ingenting.
General de Gaulle, symbolen för Frankrikes
frihetssträvan, nämnes inte med ett ord. Maurois
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
