Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Artur Lundkvist: T. S. Eliots senaste diktverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
T. S. ELIOTS
SENASTE DIKTVERK
T. S. Eliots centrala ställning som poet och
litterär personlighet är numera oomtvistad i
England. Hans senaste diktverk, "Four
Quar-tets", behandlas med respektfull beundran i
tongivande kretsar, för vilka han nu framstår
snarare som den klassicistiske bevararen än
den modernistiske omstörtaren. Diktverket
diskuteras även flitigt i de framåtsträvande
tidskrifterna, där dock apologier och angrepp
omväxlar i blandad kör.
"Four Quartets" består, som många redan
torde ha sig bekant, av de fyra förut separat
publicerade dikterna "Burnt Norton", "East
Coker", "The Dry Salvages" och "Little
Gid-ding", vilka Eliot från början planerat som ett
helt och önskar bedömda som ett enda verk.
Med tolkningen av "The Dry Salvages" i detta
nummer av BLM föreligger de tre första av
dessa dikter i försvenskad form (de båda andra
återfinns i "Dikter i urval" av T. S. Eliot),
vilket kan betraktas som ytterligare en
anledning att kommentera dem. Det är ju nämligen
här fråga om dikter av den komprimerat
sammansatta art som inte utan vidare öppnar sig
och avger sin innebörd eller ens sin skönhet.
Den härvidlag bästa analys jag känner till är
Helen Gardners "The Recent Poetry of T. S.
Eliot" (i New Writing and Daylight,
sommarvolymen 1942), som emellertid inte omfattar
den sista dikten, "Little Gidding". Att från
ute-T. S. Eliot: Four Quartets. Faber. London 1944. 6 s.
slutande svensk utgångspunkt intränga i ett
diktverk av denna typ torde vara ganska
ogörligt, och jag har därför med tacksamhet använt
mig av Helen Gardners vetenskapligt grundliga
studie för vissa partier i följande
framställning.
Eliots diktning är på ett ovanligt sätt
sammanhängande, hans tidigare och hans senare
verk förklarar och kompletterar varandra, och
varje ny skapelse av honom fordrar därför att
man läser den parallellt med de föregående
eller med dessa i gott minne. Eliot är själv
medveten om att han upprepar sig, han
framhåller det i "East Coker" med självkritisk
otillfredsställelse men kanske också inte utan en
viss stolthet. Ty han är en mästare i att göra
sina svagheter till en styrka och upprepningen
blir hos honom till målmedvetna variationer,
så att han ständigt vidareutvecklar sina givna
idéer och tematan, för dem till nya lösningar,
infogar dem i nya kombinationer. Från "Det
öde landet" över "Askonsdag" och de
dramatiska styckena "The Röck" och "The Family
Reunion" fram till den senaste diktsviten kan
man följa hur samma föreställningar
återkommer, omgestaltas, fördjupas, nyanseras.
Huvudtemat är ständigt detsamma: frågan om
verklighetens sanna natur och erfarenhetens värde,
förhållandet mellan den världsliga tiden och
den kosmiska eller evigheten, tidsprocessens
manifestation som historia och det förflutnas
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
