Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
full och komplicerad personlighet, som synes
bli intressantare ju längre bekantskapen varar.
Sven Stolpe, som är den som har introducerat
Gotthelf i Sverige, har all heder av sitt fynd.
Det är bara att hoppas att han inte låter det
stanna vid "Tjäna två herrar" och "Uli", utan
att han till dessa lägger åtminstone den
fortsättning på "Uli der Knecht" som kallas "Uli
der Pächter". Elisabeth Tykesson
Underjordisk front
Alfred Neumann : Mellan dag och natt.
Översättning av Einar Thermænius. Ljus
1944. 12:50.
Många är de tyska författare i exil som
riktat sitt röntgenljus mot den tyska
samhällskroppen i dess nuvarande status och
konstaterat alla de förfärliga kräftskador som den är
behäftad med. Bortsett från de otaliga rena
dokumentböckerna, är det särskilt två romaner
som här träder i förgrunden på grund av den
analytiska skärpa som utmärker dem. Den ena
är Anna Seghers’ "Det sjunde korset". Den
andra är en förra året till svenska språket
översatt roman av Alfred Neumann, "Mellan dag
och natt".
Båda dessa romaner har sin styrka i den
intensiva belysningen av kallhamrad nazistisk
brutalitet. Båda visar hur det hemska
terrormaskineriet fungerar som smort, och båda
dessa författare visar också på de hemliga
oppositionsceller, de ansatser till motstånd som
visserligen svagt och sporadiskt finns bland ett
i det stora hela förslöat och moraliskt fördärvat
folk.
Alfred Neumann har som ämne för sin
intelligenta, av stark inlevelse och genomträngande
analys präglade roman den oppositionsrörelse
bland Münchens studenter som manifesterade
sig våren 1943 efter det tyska nederlaget vid
Stalingrad. Redan i januari samma år hade
en Gauleiter utvisslats, då han exekverade
nazistiska tirader i Münchens universitetsaula.
I spetsen för studentoppositionen står
kriminalrättsexperten professor Karl von Hennings.
Vid hans sida står som orubbligt övertygade
medhjälpare hans fru, Dora von Hennings, tre
studenter och en ung kvinna, alla
sammansvetsade i frenetiskt hat mot den nazistiska
vedervärdigheten. Hur de på olika vägar och
efter skiftande upplevelser kommit att ansluta
sig till den drivande kraften i denna
underjordiska oppositionscell, Karl von Hennings,
därom berättar romanen på ett sätt som
övertygar oss om författarens inträngande
människokunskap, hans lysande intuitiva realism
(bara skildringen av den brådmogne Hans
Möllers ungdom synes mig ha vissa drag av
konstruktion). Till och med ett sådant
ytterlighetsfall som Christoph Sauer, den ungkatolske
sydtyske studenten, blir i Neumanns
framställning helt trovärdigt. Son till en alkoholiserad
och epileptisk värdshusvärd, är han starkt
ärftligt belastad och predisponerad till sjukdom.
Men det är till sist hans fanatiska vilja, härdad
i en brinnande övertygelses bad, som avgår
med segern. Med ett oerhört uppbåd av
viljekraft kan han försätta sig i ett stuporliknande
tillstånd, som räddar honom, den svurne
pacifisten, från militärtjänsten och allt vad den
innebär. Sedan ägnar han sig med seg kraft
och brinnande entusiasm åt kampen mot den
härskande blodsregimen.
Höjdpunkten i Alfred Neumanns roman är
skildringen av de inkvisitoriska förhören med
de sex tillfångatagna sabotörerna, som med
flygblad spritt sin frihetsappell bland
studenterna och därvid stolt liknat sig vid 1813 års
tyska frihetsälskande studenter. Alla möter de
lugnt och överlägset sitt öde; det är bara en
skräck som kan komma dem att krympa:
misstanken att någon av dem, de invigda, skulle ha
svikit och förrått det hemliga motståndets sak.
Då det till slut visar sig att alla de sex fångarna
i orubblig endräkt går i döden för sin idé,
förflyktigas ångesten; var och en av de sex kan
lugnt möta slutet på stupstocken.
Innan dess har "folkdomstolen" uträttat sitt
samtidigt hemska och parodiska värv.
Porträtten av medlemmarna av den nazistiska
inkvisitionen, "det hemliga avlivandets tribunal",
kunde knappast vara mer genomträngande och
avslöj ande. En skara skurkar, medlöpande
ynk-ryggar eller ideologiska fanatiker, i
stuporliknande tillstånd också de. Alfred Neumann
ställer oss denna egenartade församling för
ögonen, och det är ingen risk att vi ska glömma
den etsande bilden av dessa "folkdomare",
utrustade med makt över liv och död. Här firar
författaren en av sina triumfer som
människokännare och som specialist på nazistisk men-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
