Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och stortalig stilkonst, som inte alltid beflitar
sig om nyanserna men med desto större kraft
skildrar i breda, flödande drag och gärna
anlägger de myndiga tonfall man vant sig vid
och som inte ens såsom en avlägsen möjlighet
synes räkna med en motsägelse.
Bööks skildring av Levertins
ungdomsutveckling innehåller knappast några egentliga
nyheter — stora delar av materialet äro alltjämt
otillgängliga — och även i andra stycken, t. ex.
Levertins förhållande till de svenska
kulturtraditionerna, hans idédebatter och hans ställning till
samtidsdikten, har han i stort sett följt
föregående forskare i ämnet — ingen nämnd, och
han själv säkerligen inte glömd. Han förbigår
hastigt novellistiken och uppehåller sig främst
vid lyriken och essayistiken; i fråga om
Levertins grundåskådning och inre strider i deras
inbördes samband har han nya och högintressanta
ting att meddela. Från början anknyter han
Levertins livsverk till den stora franska kritiken,
företrädd av Sainte-Beuve, Taine och Renan och
förmedlad av Georg Brandes men senare
grundligt studerad vid källorna. Med glädje lägger
man märke till, att Böök här lyckats återhålla
sin tidigare ovilja mot Brandes, som nästan haft
traumats karaktär, och i den universella kritikens
egen anda bemödar sig att ge en rättvis bild av
dennes insatser. Boken är också välgörande fri
från alla spekulationer om den judiska
"raskaraktären". Denna metafysik har ju inficierats
så fruktansvärt med charlataneri och blod att
Böök numera tycks rygga tillbaka för den. Av
särskilt intresse är den inträngande analysen av
"Livets fiender", där Levertin, nyskolad hos de
franska mästarna, förehöll sitt gårdagsjag, Otto
Imhoff, att det skulle varit en njutning för
honom att tränga in i sin konservative
motståndares idévärld och dess förutsättningar. Det
svarar mot den "psykologiska hänförelse", som
Levertin i polemik mot Schück (1904) ansåg
sig erfara inför Gustaf III och jämställde med
zoologens forskarlycka inför ett utpräglat
exemplar av släktet kungstiger. Lustigt nog möter
man samma bild hos Georg Brandes, i "Den
romantiske Skole i Tydskland", där den
till-lämpas på reaktionären de Maistre, blott att
zoologen bytts ut mot en botanist. Och slutligen
återfinner man botanisten och växtexemplaret
hos Böök själv, i essayen över Hjalmar
Söderberg (1926). Alla tre ha hämtat bilden från
Taine, den gemensamme lärofadern; då man på
sina håll (dock inte Böök!) tagit detta till intäkt
för Levertins förmenta esteticism, måste man
alltså rikta samma beskyllning mot Taine,
Brandes och Böök — och det blir svårare!
Mot nyanseringen i Bööks diktanalyser kan
man ibland ha ett och annat att invända. Om
övermänniskotanken skymtar i "Sång före
natten", så får den dock inte behålla sista ordet.
Kanske är det en strid om ord, men nog
förefaller det, som om den "livsbej akelse" och den
tragiska optimism, Böök vill utläsa ur dikten,
riktigare karakteriserades som resignation och
socialt obekymrad njutningslära ("ädelstenens
oberörda skratt för blek och knuten hand i
bettlarhöljet"). Man rör här vid den verkliga
svagheten hos Levertin, men författaren av "Det
rika och det fattiga Sverige" har intet att
invända, vilket bör noteras. Resignation å egna
vägnar är högst tillåtlig, å andras förefaller
den nästan oförlåtlig, och dess rätta namn synes
mig vara bekvämlighet, hjärtlöshet, räddhåga.
Det är därför jag inte kan dela Levertins och
Bööks beundran för fru Hessler i "Livets
fiender" och hennes renanska epikureism. Å andra
sidan har Böök med tystnad förbigått de tecken
i motsatt riktning, som likväl kunna spåras hos
Levertin: det sociala samvetets vakenhet i dikten
"Styfbarn"; det skuldmedvetna erkännandet av
bristen på socialt intresse i recensionen av
Geijerstams "Vilse i livet"; uppskattningen av
arbetarskalden K. J. Gabrielsson; en rad ställen
i de historiska arbetena, där han direkt
anlägger sociala aspekter samt uttalandet i
Ceder-borgh-essayen, att "vår litteratur är sorgligt
litet studerad ur sociala synpunkter".
Särskilt ihärdigt uppsöker och följer Böök
genom Levertins produktion de kristna
stämningsmotiven och yttringarna av en kristet
färgad skuldkänsla. De visa sig vara förvånande
talrika och bryta sig egenartat mot den
posi-tivistiska grundsynen. Den naturliga
religiositeten hos Levertin blev aldrig till religion. I
dikterna "Beatrice" och "Epilog" närmar han sig
i uttrycken den Viktor Rydbergska idealismen
("allt vingat som jag tänkt"; "vad varmt jag
drömt, vad innerligt jag känt"), men han
förmår inte omfatta Rydbergs metafysiska idealism;
för hans del blir det endast dröm och vision.
Men den kristna världsbilden utövade en stark
dragningskraft på den skeptiske humanisten av
Renans skola, och Böök visar, att han aldrig
trätt denna så nära som i essayen om Brügge,.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
