Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
livar ju upp beskrivningen av den oändliga raden
av ceremonier. Det bela är som en fantastisk
utstyrselfilm men utan dess eggelse, och när
författarinnan med namns utsättande och allt
redogör för en blamage, som en före detta
med-tjänare i den drottningliga sviten gjort sig
skyldig till, upptäcker man plötsligt vad som döljer
sig under juvelerna och sidenet och spetsarna.
Med glada förväntningar vänder man sig till
Berta Wilhelmsons "Mitt liv i miniatyr".
Redan på omslaget möter man en pigg nacke,
och när man vänder på flickan och tittar på
henne såsom Carl Wilhelmson målat henne i
akvarell 1899, besannas ens aning: spelande
kvicka ögon och en mun som ler brett och gott.
Sådan är också hennes bok, som ett stort leende
och en öppen famn, spontan, hjärtlig, okonstlad.
Berta Kerfstedt hette flickan, och hon var dotter
till rektorn för Fjellstedtska skolan i Uppsala.
Hemmet var religiöst, men Uppsalaluften var
laddad med sprängstoff, det var Verdanditid,
och unga fröken bestämde sig för att lära sig
ett yrke, så att hon skulle kunna försörja sig
själv — och eventuellt en karl. Hon valde
miniatyrmåleriet och fick sin vilja fram på villkor att
hon först utbildade sig till teckningslärarinna.
Det blev Tekniska skolan, Konstnärsförbundets
skola och så småningom Paris. Och sedan blev
det ju fru Wilhelmson och Fiskebäckskil, och det
är naturligt att maken får ett betydande utrymme
i boken. Det blir ett porträtt i miniatyr,
beundrande och kärleksfullt men aldrig panegyriskt,
friskt och levande och fullt av smådrag, ofta
i anekdotens form. Dessutom får man interiörer
från vitt skilda miljöer och en god inblick i
miniatyrmåleriets svåra konst, och man lägger
ifrån sig boken med en känsla av saknad: den
kunde gott ha varit dubbelt så lång.
Thure Nyman
Jens Thiis och Renoir
Jens Thiis: Renoir. Den franska kvinnans
målare. Översättning av Cecilia Svensson.
Bonniers 1944. 15:—.
I sin nyligen till svenska översatta bok om
Renoir berättar Jens Thiis något om dess till-
komst. Den skrevs till största delen efter
invasionen 9 april, då den sjuttioårige Thiis
redan var böjd av sjukdom och sorger och då
han tvingades lämna ifrån sig ledningen av
Nasjonalgalleriet, hans livs storverk och käraste
skötebarn, till en nyordningsman. Det ligger
något särskilt gripande i att han i denna tid av
andlig nöd griper sig an med ämnet Renoir,
som för honom står som inkarnationen av det
franskaste franska genom sin starka
traditionsbundenhet och därför att "han älskade livet
högre än någon annan". Thiis’ förvissning är
att vi genom att leva oss in i Renoirs verk får
igen tron på livets återuppbyggande krafter.
Thiis är hänsynslöst personlig i allt vad han
skriver, och han behandlar bara det som ligger
hans hjärta nära. Hans förmåga av inlevelse
kan liknas vid skaldens och konstnärens.
Läsaren behöver alltså inte befara något
vetenskapligt metodiskt grepp på ämnet. Bokens
komposition är tämligen rapsodisk. Thiis följer
stundens hugskott utan motstånd, och de många
utvikningarna ger oss kontakt med många
företeelser i tiden och många tillbakablickar — för
att påvisa Renoirs roll som fullfölj are av den
stora kungslinjen i fransk konst, från
Poussin, Watteau och Boucher över Delacroix till
Cézanne.
Thiis följer Renoirs liv ända från barndomen,
då han arbetade i en porslinsmålares verkstad,
och ifrågasätter om inte den tiden haft sin
betydelse för att väcka sinnet för färgens
pärle-morskimrande lyskraft. Sen förflyttas läsaren
tämligen snabbt till 70-talet, den lysande
impressionistiska perioden då Renoir skapade
några av sina härligaste verk, främst Le Moulin
de la Galette. Thiis har en något avog
inställning till impressionismen, den var väl för
känslotorr och intellektualistisk för att passa
hans smak. Han försöker med alla medel
förringa dess betydelse för sin hjälte och låter
Renoir bli impressionist genom påverkan av
Monet, medan andra skribenter framställa
influensförhållandet som det omvända. Vid
80-talets mitt sker Renoirs berömda avfall från
impressionismen, då i stället Ingres med sin
klassiskt skulpturala form blir den stora
förebilden. Det är nu som allt det genremässiga
och de tidsbetonade inslagen i hans konst
försvinner. Vardagen glider undan. Nu låter hans
yppiga modeller kläderna falla och lever som
nymfer och gudinnor i arkadiskt tidlösa land-
180,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
