Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
anför uppgifter, som han kan dokumentariskt
styrka eller som kommer från personer, som
han anser tillförlitliga. Det är en otillräcklig
garanti. Man känner sig ofta frestad att tvivla
på Heidens uppgifter, och man undrar, om det
lönar mödan att tillägna sig hela denna
anhopning av otillräckligt styrkta utsagor.
Många av de uppgifter, som Heiden i exilen
har mottagit, är helt säkert fullt korrekta. Ett
av de intressantaste vittnesbörd Heiden anför är
tillika ett av dem som mycket väl skulle kunna
vara sanna. Jag tänker på Hanischs berättelse
om Hitlers liv i Wien 1910—13. Hanisch bodde
då i samma usla ungkarlshotell, där den
förolyckade målaren Adolf Hitler dvaldes med sina
storhetsdrömmar.
Ett speciellt värde får också tillerkännas
Heidens beskrivning av miljön och
förhållandena i München under 1923 och de närmast
följande åren. Han låg då själv vid därvarande
universitet och sysslade, enligt vad han nu
uppger, bl. a. med att organisera en demokratisk
front mot den framväxande nazismen. För den
som tidigare inte har fördjupat sig i denna
period av Hitlers liv innehåller
München-skild-ringen mycket av intresse. Framförallt
frapperas man av hur lätt det synes ha varit för
Hitler att vinna anhängare och anklang i den
bayerska metropolen. Talet om sydtysken som
någon sorts psykologisk motpol till preussaren
är naturligtvis lika dumt, lika lösligt som allt
annat folkpsykologiserande.
Från de kritiska åren vid 1930-talets början
bygger förf. till mycket stor del på Joseph
Goebbels’ egendomligt indiskreta dagbok. Den
följande, ytterst utförliga berättelsen om
allehanda personliga konflikter och intriger — om
bröderna Strassers fronde inom nazistpartiet,
om Brünings brottning med junkrarna, om
Schleichers meteorlika framträdande och
försvinnande — skulle ha haft intresse, om man
åtminstone hade vetat, att den motsvarar Otto
Strassers och Heinrich Brünings egen
uppfattning av förloppet. Men nu vet man inte ens det.
Heidens skildring av nationalsocialismens
förutsättningar saknar inte fyndighet. Jag
tänker särskilt på bokens inledande scen från
Moskva 1917, där teknologie studerande Alfred
Rosenberg ses sitta fördjupad i läsningen av
det beryktade falsifikatet "Sions vises
protokoll". Att pöbelns antisemitiska inbillningar
kunde utnyttjas av en autokratisk regering
hade den ryska Ohranan upptäckt, och det var
den stora upptäckten Rosenberg förde med sig
till de politiserande ölhallskotterierna i
Munchen. Men Heiden går ännu längre: han vill
i Hitlers strategi se ett mer eller mindre helt
medvetet utnyttjande av den metodik, som
rekommenderas i det nämnda falsifikatet.
Det är bara ett infall, ehuru ett roande
sådant, och det finns många sådana i Heidens
bok. Som helhet är hans skildring av
nazismens förutsättningar klart otillfredsställande.
Ämnet är för stort för att kunna behandlas så
skematiskt, och förf. hade nog gjort klokare i
att belt koncentrera sig på Hitlers liv. En av
hans teser är emellertid, att Hitler som
människa är black och ointressant och att han har
fått betydelse endast genom sin förmåga att
uttrycka de stora massornas tänkesätt. "I sina
egenskaper, i sitt öde, i sina handlingar",
skriver Heiden på s 109, "är han en avbild,
en produkt, en verkställare av en social
revolution, som har spritt sig i väldiga vågor över
hela jorden, troligen den största sedan romerska
rikets fall." Det är mycket sagt. Säkert är
i varje fall, att Hitler fullödigt representerar
en mycket stor del av sitt tyska folk.
Översättningen återger väl Heidens friska,
medryckande stil men lider av en del
ofullkomligheter. Varför talas hela boken igenom
om Reichswehr — skrivet med kursiv
dessutom? Riksvärnet är ju ett inarbetat namn.
Hindenburg borde inte ha kallats "den gamle"
(s. 485): här har en germanism smugit sig in
i en översättning från engelskt original. De
tyska staternas folkrepresentationer kan inte
kallas "riksdagar" (s. 411). Åke Thulstrup
182,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
