Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
några år sen tilldrog sig i Tyskland, avslöjar
sig som en mycket skarpsinnig iakttagare. "När
nu de segervissa tyska trupperna stormade in
över Ryssland", skriver författaren om
situationen på sommaren 1941, "märkte de, att de
slog huvudet mot en mur av stål och bly." Men
korrespondenten Svahnström hade, som vi har
sett, inte märkt det.
Författaren Svahnström har rott sig till en
högre politisk insikt, än vad journalisten kunde
mobilisera, men ibland betvivlar man även den
förra. Författaren berättar nu i sin bok, att
han en gång yttrade till en tysk, som hade
beklagat sig över svenskarnas anti-tyska
känslor: "Sparka bort Quisling, och ni har
undanröjt 50 procent av anledningarna till den
anti-tyska stämningen i Sverige" (s. 247). Det är
.DagsposJ-nazisternas och de totalt stupida
ickenazisternas ståndpunkt. Vi andra föredrar att
fortfarande betrakta tyskarnas uppammande av
quislingeriet som en bagatell i jämförelse med
tortyren, utplundringen, avrättningarna,
deportationerna och först och främst själva
överfallet på Norge.
Det är överraskande alt nu finna författaren
Svahnström beskriva tidningskorrespondenten
med samma namn som en man, den där under
sin Berlin-vistelse låg i nästan ständig fejd med
de tyska myndigheterna och tidigt tillägnade
sig en djupt kritisk uppfattning av Tredje riket.
Utan att gå närmare in på ämnet torde man
kunna säga, att Svahnströms skildring av sin
ställning i Berlin och sina mellanhavanden med
de tyska myndigheterna inte berättar hela
sanningen. Åke Thulstrup
Kortare anmälningar
Margit Niininen: Huset med den gröna
gardinen. Bonniers 1944. 4: 75.
Stadsbon som i normala tider knappast vet
vem som bor i våningen intill kommer under
ett krig i den intimaste kontakt med sina
grannar. Bombanfallen driver ständigt ned alla i de
trånga skyddsrummen och man blir tvungen
att frottera sig med sin nästa tills man känner
hennes minsta fel och största förtjänster. Det
är denna hyreshusets egenskap att skapa ett
kollektiv i skyddsrummets tecken som Margit
Niininen tagit till utgångspunkt för sina bilder
från Helsingfors under kriget. Hon ger ett
typgalleri från ett enkelt hus och hennes förmåga
att genom karakteristiska smådrag sammanfoga
ett helt väcker respekt. Stämningen i boken är
ju ganska bitter och man förvånar sig över
att det kommit med så pass många smålustiga
vardagshändelser som det har. Boken närmar
sig reportaget, men den enhetliga stämningen
gör att den höjer sig över det journalistiska
och ger uttryck för ett författartemperament.
De människor som författarinnan presenterar
är i allmänhet levande tecknade. Särskilt
fastnar i minnet bilden av den outtröttliga
Rompanna, som ständigt är i gång, alltid med
förmågan att se det bästa i det som sker. Teologen
Johan som från att ha varit arbetsoduglig
konvalescent så småningom arbetar sig fram till
en ny och hållfastare människogemenskap
verkar litet vagt skildrad. Det hoppfulla slutet då
mannen och kvinnan och barnet räddas ur det
sammanstörtande huset för att leva vidare är
hoppingivande ur mänsklig synpunkt men
verkar litet konfunderande ur konstnärlig.
Jan Cornell
En bok om Nils Bohman. Minnen och
anteckningar samlade och utgivna av Thure
Nyman. Wahlström & Widstrand
1944. 6: 50.
Jag var tyvärr endast ytligt bekant med Nils
Bohman och minns honom närmast som en
frodig, munter och sirlig, alltid lika hjärtlig
kumpan, på senare år märkt av tilltagande
sjuklighet — därtill en fin poet, en lärd och
bokälskande humanist, en nitisk lexikograf. Att
han var en sällsynt god och generös människa,
behövdes inget djupsinne för att lista ut. Den
vackra och pietetsfulla minnesbok, som hans
vänner ställt samman, skildrar honom i alla
dessa egenskaper och förmedlar ett gripande
intryck av den vänskapsgenialitet som var hans.
Man får dessutom en rad inblickar i tragiken
i hans liv — något som inte förvånar, ty vilken
mogen och tänkande människas liv är fritt från
tragik? Men Nils Bohman satte en ära i att inte
betunga andra med sina sorger: "Le gärna
öppet. Det gör gott. / Men dölj din sorg i plågat
bröst." Och så kom han att starkare än de
flesta förnimma den eviga diskrepansen mellan
vårt fiktionsjag och det jag som vi inbilla oss
vara vårt verkliga — en kunskapsteoretisk
185,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
