Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Werner Aspenström: Gustav Sandgren — molnpredikaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN — MOLNPREDIKAREN
bättringar och förändringar, men de makliga
människorna tål honom inte utan kör honom
ur byn. När han vaknade efter drömresan
kände han sig stormande glad över att vara
örn. "Höjden ger ensamhet", tänkte han, "men
den ger också översikt!" Och han kastade sig
ut i "stormvinden för att vara sig själv".
Individualismens frälsartyp behöver alltid en
alptopp att bestiga för att därifrån kunna famna
hela mänskligheten — på så stor höj d över den
som möjligt. Man väntar med spänning på att
Sandgren någon gång skall göra en paus i sin
(snart hotande enformiga) kulturkritik och i
sitt naturförsjunkande, företa en djupdykning
och undersöka det psykologiska maskineriet
som ligger under, analysera utvecklingen till
paradoxen dogmatisk partisan.
Sandgren debuterade för femton år sedan
i den unglitterära antologien "Fem unga".
Någon fullgången primitivist var han emellertid
inte och blev heller aldrig. Hans prosaskisser
hör till de ofarligaste bidragen i den berömda
dynamitsamlingen, som annars är full av
rörelseextas, jazzrytm, jordångor och
trappstegstypografi. "Spela neger, svarte broder /
Du nya Kristus, fräls oss med din blanka
saxofon!" I den lundkvistska väckelsesången kunde
Sandgren aldrig helt instämma. Han stod en
smula avsides med sin romantiska folklåtsfiol
— trots att han lär vara den enda av de fem
unga som i verkligheten varit jazzmusiker. På
fiolen, som han överlåter till inte så få av
sina romanfigurer, spelar de gärna Bach och
Mozart, kompositörer, som inte står de unga
primitivisterna särskilt nära. Sandgren var
oskyldigare och vekare än den unge
Lundkvist, blekare om man så vill, men innerligare;
mindre som experimentator och nyskapare men
större som berättare och utrustad med ett
bredare lynnesregister. Han skapade verkliga
gestalter, inte bara abstrakta könsvarelser, som
lever i samhället Ingenstans. (Dessa anonyma
kvinnor som lägger sig med anonyma flöjt-
GUSTAV SANDGREN
spelare bakom en buske och sedan vandrar ut
i ett anonymt fruktbarhetslandskap, hon med
en unge på armen, han med flöjten i munnen.)
Redan den lilla charmfulla dagboksromanen
"Sju" vimlar av särpräglade ansikten. På ett
vis kan man emellertid också påstå att
Sandgren var den konsekventaste av primitivisterna:
han tillät sig aldrig den motsägelsen att
kokettera med maskinerna. En överraskande kritik
förekommer däremot i "Havet och vi". Den
unge flanören går förbi en blommande
rågåker. Naturligtvis kan han inte motstå den för
det tidiga 30-talet så svåra frestelsen att kliva
in i sädesfältet och lägga sig på rygg och vara
biologisk. Men sedan följer den för Sandgren
typiska fortsättningen:
"Bonderomantik, tänkte jag. En man med
vita skrivarhänder kommer ut och lägger sig
vid rågen och hör silvertangenter och gråter.
Han blir applåderad av en hel nation, av alla
som sett ett rågfält men inte behövt delta i
gödsling och plöjning och sådd. Bondekoketteri."
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
