Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den och torterar dess folk, vilket pojken i sin
aningslöshet närmast tycker ser komiskt ut.
I villervallan lyckas han rymma till skogs,
sover i ett ihåligt träd och överraskas av en
eremit (naturligtvis hans egen okände far),
som lär honom läsa, undervisar honom i
religionen och klassikerna, inriktar honom på ett
fromt och enkelt liv.
Efter eremitens död beger han sig ut i världen,
kommer till fästningen Hanau och väcker
uppseende som vandrande fågelskrämma, blir
fängslad som spion och sedan av guvernören gjord
till page. Han häpnar och förfäras över
ogud-aktigheten, råheten, utsvävningarna och
lättsinnet i denna värld, vars virvlar han så smått själv
börjar dras in i. Hans måge är inte van vid
överflödet och han bär sig så illaluktande åt
under ett gästabud att han blir degraderad till
narr. Utstyrd i kohud och åsneöron spelar han
dåre med stor framgång, blir allt djärvare och
utsätter även höga herrar och förnäma damer
för sin oförskämda kritik. Han lär sig mycket
nyttigt och ännu mera djävulskap, men från
denna sorglösa tillvaro blir han bortrövad
även kroattrupp, som gör honom till hästskötare
och strykhund. Han rymmer, skrämmer om
natten några soldater som tror han är fan själv
och kommer över ett rikt byte. Därefter
hamnar han hos en överste i kejserliga armén, blir
invigd i soldatlivet med dess spel, bubbel och
rofferi. Han har fått nog av narrdräkten och
ger sig ut på äventyr i kvinnokläder, får kämpa
för dygden mot upptända män och är nära att
mista livet när han blir avslöjad.
Trots sin ungdom utvecklas Simplex till en
fullfjädrad soldat som vet att ta för sig.
Elegant som en adelsjunker i sin gröna
jägarkostym vinner han ryktbarhet som djärv och
förslagen patrullanförare under pseudonymen
Jägaren från Soest. Han använder sig av
skrämmande djävulsmasker och skor som ger
bakvända spår, han konstruerar en
lyssnar-apparat för avlägsna ljud och han kommer
över en skatt i en slottsruin genom att
övervinna ett spöke. Han hamnar hos de svenska
trupperna men vill inte slåss på deras sida, han
roar sig i stället med kvinnor i sex månader
och blir tvångsgift med en officersdotter. Han
kommer till Paris i ett uppdrag, uppträder som
Orfeus på teatern och blir känd som Beau
Alman, enleverad av förnäma kvinnor och
fången i Venusberget under åtta dygn. På hem-
vägen insjuknar han i kopporna, förlorar sin
skönhet och tar sig fram som kvacksalvare.
Han tjänar i en garnison, sluter sig till
kringströvande marodörer och tvingas bli
kompanjon med en rövare, vars pengar han ger sig
av med efter en blodig sammanstötning med
soldater. Han gör en falsk pilgrimsfärd till det
fredliga Schweiz, slår sig ner vid en kurort,
gifter om sig med en vacker men bedräglig
bondflicka, misslyckas som gårdsägare och
återfinner sina gamla fosterföräldrar.
Så borde händelserna kunnat avlösa
varandra i ändlös brokighet, men efter hand tycks
dock verklighetsmaterialet tryta för berättaren.
Han glider alltmer ut i det fantastiska: Simplex
nedstiger i en förtrollad sjö och samtalar med
vattenmänniskorna i jordens innandöme, han
kommer som krutmakare till Ryssland och
färdas i en hast runt halva jorden, han slår sig
ner som eremit i Schwarzwald och drömmer en
lång, moraliserande allegori om helvetet, han
lägger in en för-andersensk saga om ett
toalettpappers levnadsöden, han råkar som pilgrim
ut för rövare och skeppsbrott och avslutar det
hela med en robinsonad, där han lever som
from ensling på en liten ö i Indiska oceanen.
Sedan kommer några efterskrifter, framkallade
av den utgivna bokens popularitet men utan
nya inslag av större intresse.
Det är en på samma gång hemsk och munter
läsning, som ger ett ytterst livligt intryck av
trettioårskrigets vilda leverne och allmänna
upplösning. Den stora kampen mellan
religionsriktningarna ter sig på nära håll som
högst ogudaktigt röveri, en ändlös brottning
mellan erövrarmakter. Den självklara,
oberörda brutaliteten kommer all nutida litterär
hårdkokthet att förblekna: människor klyvs
och styckas, hjärnorna sprutar, inälvorna
rinner ut, medan jämmerropen blandas med
hån-skratt. Samtalstonen mellan soldater är ett
enda skryt i denna stil: "Jag stack ner honom,
han stöp som en säck. Jag sköt ner honom så
att han vände ut och in på ögona. Jag lurade
honom så skickligt att fan tog honom. Jag fick
omkull honom så att han knäckte halsen. Jag
pinade honom så att han spydde blod."
Tidstypiskt är också intresset för all slags
exkre-mentik, det förekommer ideligen byxolyckor
som avser att vara oemotståndligt komiska,
under det anspelningarna på sexualia är
påfallande måttfulla.
251,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
