Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till Herren för det lands välgång där de bygga
och bo. Men han bryter också staven över
lagjudendomens sofistik. Vad han vill sätta i stället,
tycks närmast vara en social kärleksreligion och
ett resignerat, undergivet accepterande av
självständighetens och egenartens förlust. Han höjer
sin varnande stämma mot de nationalistiska
upprorsföretagen. Detta må vara historiskt
riktigt eller inte, det visar i varje fall hur Werfel
betraktar sin egen tids judiska problematik.
Jeremias historiska betydelse som främjare
av en personligare, innerligare gudsgemenskap
inom sitt folk har däremot suddats ut, och
hans andliga strid blir egentligen inte
gestaltad; den har väsentligen formen av en
fortlöpande dialog med Zidkijah, den siste
judakonungen av Davids hus, och har snarast en
teoretisk karaktär. Den religiösa och sedliga
förnyelsens motiv förlorar sig i det gigantiska
skådespel, som utgöres av Israels undergång
och bortsläpande i fångenskap under våldsdåd
och massakrer; det är knappast förvånande,
att den sidan av ämnet överväldigat en judisk
diktare av i dag!
Werfel låter till sist gruvligheterna motvägas
av ett budskap, av tron på lidandet som ett
hederstecken och riddarslag, en väg till rening,
ett tecken till fortsatt liv. Storheten finns aldrig
med denna världen utan mot den; de besegrade
äro de verkliga segrarna. Tanken är varken ny
eller obekant för oss svenskar. Den skymtar som
humanistiskt trots-allt hos Pär Lagerkvist, som
kristen mystik hos Hjalmar Gullberg. Ytterst
blir det den enskildes sak, i vad mån denna
metafysik kan hjälpa honom personligen att
övervinna världen och dess namnlösa fasor —
för tillvaron här på jorden och för andras
räkning har man inte rätt att stanna vid den; där
gäller blott ett: oavlåtlig, oförtröttad kamp mot
det onda — med alla medel och intill änden.
Men ingen kan ifrågasätta det rena uppsåtet
hos Werfel, det upphöjda i hans motiv och
hans verk, vars högstämda och siratliga
konstprosa kongenialt tolkats av Bertil Malmberg.
Att övergå från Franz Werfels
gammaltestamentliga roman till Gösta Carlbergs
nytesta-mentliga är inte bara att taga steget från judiskt
till kristet — ty Carlbergs roman uppbäres av
den centralt kristna, för judarna alldeles främ-
mande tanken, att syndaren står närmare Gud
än den lagtrogne och rättfärdige. Det är också
att övergå från ett översteprästerligt tonläge till
den folklige väckelsepredikantens, att förflyttas
från ett verk, som i sin begränsning dock
präglas av värdighet, stil och kultur, till ett
opus, som alltigenom bär den pretentiösa
halvbildningens stigmata — även om det sedan
måste erkännas, att den religiösa känslan hos
Carlberg förefaller mer ursprunglig, mer
upptagen och mer upprörd av syndens och nådens
fundamentala, evigt ängslande fråga, av den
enskilda själens aldrig avslutade
jakobsbrottning. Men den oerhört svåra uppgiften att
smälta in detta emotionella innehåll i en
bibelroman av kulturhistoriskt och konstnärligt
godtagbar kvalitet har författaren ohjälpligt gått
bet på — det måste tyvärr klart utsägas.
Två endast förbiskymtande komparser i
evangeliet — den samaritiska kvinnan vid Jakobs
brunn och den Simon från Kyrene som
tvingades att bära Kristi kors — ha av Carlberg
godtyckligt sammankopplats i en sällsynt rörig,
förvirrad och ogenomtränglig fiktion; den avser
att illustrera, hur våldsverkaren och
föräldra-mördaren Simon med en älskande, oändligt
tålmodig kvinnas hjälp genomtränges av Jesu
självuppoffrande kärlek och därigenom
förvandlas till en ny människa, som i sin tur bidrar
till att förmedla kärlekens frälsande underverk
med människorna. Det har inte lyckats
författaren att ge denna historia enhetlig stil och
ton; bibelparafras blandas troskyldigt med
fornnordiska anslag, modern tidningsledarprosa med
gatupredikantens vulgära salvelse och grova
understrykningar och dessa i sin tur med
psykoanalytiska kvasisymboler för förhållandet
mellan föräldrar och barn — en av Carlbergs gamla
käpphästar. Så har det som hände på Golgata
— denna stora, avgörande tilldragelse i
västerlandets historia, helgad av generationers dyrkan,
andakt och dröm — av Carlberg omdiktats till en
blodig, larmande skräckmelodram. Alltefter sin
egen inställning må man kalla detta sacrilegium,
pietetslöshet eller upprörande brist på smak —
i intetdera fallet ursäktas det av ändamålet: att
framvisa Simons förvandling vid anblicken av den
korsfäste, som ber till Gud för sina bödlar. Det
är möjligt, att Carlberg med dylika medel
förmår skaka de allra primitivaste sinnena, och att
detta är hans främsta mål. Men om bokens värde
som uppbyggelselitteratur ha vi inte att yttra
254,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
