Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tre familjer faktiskt ensamma och utan någon
hjälp grundar ett samhälle. När
Oregon-familjen kommer till Portland, finns det allaredan
ett litet samhälle där. De tre kvinnorna, Abbie
Deal i Nebraska, Trudy Tresillian Farridon i
Oregon och Gerda Whetstone i Alabama, måste
alla efter makens död fortsätta att sköta sina
hushåll och sina affärer. Vi får följa Abbies
liv till slutet, Gerdas tills hon blir gammal nog
att överlåta ledningen till sin dotter Lucinda
och Trudys tills hon, efter mannens död i ett
revolverdrama, måste ta ansvaret och uppfostra
sina barn, förstörda av faderns för stora
frikostighet. I dessa berättelser är det alltid
kvinnan, som skapar hemtrevnad och trygghet, som
utstår faror och hotande katastrofer med mod
och tålamod. De tre männen är mycket olika
varandra. Abbies man, Will Deal, är till den
största hjälp, alltid pålitlig och trogen. Efter
hans död lever han ändå så starkt i Abbies
minne, att hon pratar med honom. Trudys man,
Breck, är en förmögen äventyrare, ingenjör
och järnvägsbyggare, men bortskämd i sitt
sydstatshem, och han faller till föga för
nöjeslivets fröjder och faror. Gerdas man,
Yar-borough, var oerhört hjälpsam och stark, dock
mycket äldre än hon. Därför hade hon ett långt
liv kvar efter hans död, då hon måste uppfostra
de många barnen och sköta sin plantage som
en karl. I detta lyckades hon även under
inbördeskriget, då bomull inte fick odlas och då
plantagen måste bli självförsörjande igen. Hon
lyckades delvis därför, att hon hade så bra
hand med negrerna, hon var bestämd men
vänlig, praktisk men öm. Även om de tre
kvinnorna är mäktiga sina uppgifter, tycker man
ej, att de är änglar. Deras karaktärer har
svagheter nog att göra dem till äkta människor.
Om inte förr framstår det tydligt, då man
läser dessa tre böcker, hur olika Amerikas
gränstrakter har varit, dels genom inverkan av
transportmetoderna, som snabbt ändrades från
1820 till 1870, dels genom själva traktens natur
och möjligheter samt dels genom de grupper
som flyttade dit. I "Grundstenen" är det den
nya södern, som utgör lockelsen för
Atlant-gruppen av sydstaterna. En oerhört viktig
utveckling var detta. Att slaveriet blomstrade
efter 1820-talet är direkt beroende av denna
flyttning till nya södern, där det betalade sig
att fortsätta med bomullsodling.
Kapitalinvesteringen i slavar var så stor, att en snabb åter-
bäring med höga vinstmarginaler för såväl
kapitalavskrivning som nyinvestering var
nödvändig. Det var faktiskt billigare att flytta till
nya trakter än att återställa jordens
fruktbarhet genom jordbruksreform. En jämförelse
bevisar vad som hände. På 1820-talet odlades
mer än hälften av landets bomull i den "gamla"
södern, Virginia, Nord-Carolina, Syd-Carolina
och Georgia. På 1850-talet hade "gamla"
söderns andel minskats till en fjärdedel. Då
var det nya södern, Alabama, Mississippi och
Louisiana, som uppehöll plantagesystemet. Den
gamla södern bedrev slavhandeln. På grund
av ökad effektivitet genom Whitneys maskin
för bomullsrensning och ökad efterfrågan från
Europa intog plantagearistokratien den ledande
rollen i södern. Absolut nödvändigt var det
att få nya marker att odla och dessa fanns
väster ut. I "Grundstenen" får läsaren en mera
realistisk bild av plantagelivet än i "Borta med
vinden" och dessutom en god idé om
husmoderns tusen göromål både i krig och fred.
I kontrast mot plantageägarnas ganska
luxuösa levnadsförhållanden måste
nordstatsemigranterna i mellersta västern bygga sina egna
hus, odla sina egna åkrar, väva tyg och
samarbeta med grannarna för att kunna hålla sig
vid liv. Den egentliga stora sagan om västern
är täckvagnens väg till nya nejder. I "Den
brinnande lågan" är alla möjliga fiender
beskrivna, skallerormar, prärieeldar, dåliga
skördar, sjukdom och gräshoppor, till och med
indianer, vilka emellertid var mindre farliga
än ensligheten och tröttheten — allt detta måste
pioniärfamiljen övervinna för att kunna stanna
och till slut grunda ett samhälle. Det är i slutet
av 1860-talet som Abbie och Will Deal börjar
sin gärning i Nebraska. Man kan så väl förstå
Abbie, när hon ber: "Låt tiden stå stilla för en
minut." Det tar så lång tid att bygga upp, tiden
rinner förbi alltför fort, men till sist får barnen
gå i skola, ta pianolektioner och lära sig yrken.
Egentligen är det synd, att "lantern" översattes
med "fackla". Bokens amerikanska titel är
"A Lantern in her Hand", och när ordet
lantern förekommer i texten, läser man i stället
"fackla". Det engelska ordet för fackla är ju
"torch". Själva andan av uppoffring, av
tillfredsställelse med den dagliga plikten och av
Abbies strävan att göra allt hon kan för sina
barn är bättre symboliserad av vardagens lykta,
S BLM 1945 iii
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
