Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eyvind Johnson: Några minnesord om Rudolf Värnlund - Arthur Symons †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVLIDNA FÖRFATTARE
Söders och de södra förstädernas egen son.
Oförstående, oerfarna och korttänkta kritiker
önskade, tycks det, att denne känslige,
sanningskäre och rätlinjige författare skulle
förneka sina väsentligaste upplevelser, något som
han varken ville eller kunde. Man skrämde
publiken med påståendet om att han skulle
sakna humor. Han hade aldrig utgett sig för
att vara humorist, men alla som kände honom
och hade läst hans fint nyanserade verk vet
hur falskt påståendet om hans humorlöshet var.
Hans väg gick rakt fram, men han gick den
inte blint, han såg och visste, och tänkte och
talade inte efter bruksanvisning. Han hade
läst oerhört mycket sedan sina tidigaste
ungdomsår och hans kunskaper om litteraturen
och livet var stora. Men han blev, trots sin
nästan alltid genomträngande tankeskärpa och
sin förmåga att levandegöra sina gestalter,
fördomsfullare och trångsyntare, snålare och
grinigare bedömd än någon annan svensk
1900-talsförfattare.
När man tänker tillbaka på de två decennier
han verkade — tjugu år i nästan oavbruten
motvind! — växer ens beundran för hans
seghet. Motgångarna kändes nog, tvivla inte på
det! Om han blev frän ibland så är det
förståeligt; men hans väsen blev inte förgiftat,
han hade leendet kvar, förlorade det inte.
Men ändå! Jag vågar i denna stund säga,
att Rudolf Värnlunds författarliv var en svensk
diktartragedi. Han hade ett genomtänkt och
erfarenhetsmättat vittnesbörd om mänskan och
det mänskliga att lägga fram, men man vände
oftast ryggen till, lyssnade knappast på
undertonerna. Man sade på sina håll att han skrev
för mycket. Det är inte sant — han fick aldrig
tillfälle att skriva allt han skulle, ville, visste
sig kunna. Märker man inte stegringen i hans
verk? Ser man inte hur han, från bok till
bok, från pjäs till pjäs, samtidigt klarnar
och fördjupas, hur han vidgar sitt område
bit för bit? Uppfattar man inte vid
lästoingen av hans romaner, noveller och
skådespel hur hållbar denna dikt är i jämförelse
med åtskilligt annat, som vårdats ömmare
men i alla fall vissnat och kanske glömts
under dessa tjugu år? Det är inte bara som
vän och som ett av de vittnen som finns om
Rudolf Värnlunds liv jag säger detta, utan som
en av dem som från början, steg för steg följt
med hans diktning. Det blir andras uppgift
att detalj granska hans produktion mot
bakgrunden av hans tid och hitta de otaliga
trådarna mellan hans verklighet och samhällets och
tidens verklighet. Jag är emellertid övertygad
om att den numera av yttre faktorer
opåverkbara sanning om mänskornas lust och strävan,
ångest och nöd, som stiger fram ur
diktar-verkets kärna, ur den döde diktarens eget bröst,
ska ge hans minne styrka och glans. Han
upplevde säkert mycket av sökandet, skapandets
och vandringens lycka men också alltför mycket
av lyckans motsats. Han drömde om de
fantastiska tingen men levde dessutom mitt i
verklighetens värld, så nära att han kunde vittna
gott och ont om den. Han var en ytterligt
känslig människa, ett fint instrument för livet
att spela på. Han var på samma gång uthållig
och viljestark vid fullföljandet av sitt verk.
Han kunde vara bitter men ändå visa det
vänligaste leende jag har sett i någons ansikte.
Eyvind Johnson
Arthur Symons †
Med Arthur Symons bortgick för någon
månad sedan en av de sista för att inte säga
den siste av de engelska symbolisterna, Paters
arvtagare, Wildes själsfrände och Verlaines
vän. Han föddes i Wales 1865 i ett strängt
religiöst hem, där han fick lära att godhet och
skönhet var oförenliga motsatser. Själv valde
han skönheten, som han dyrkade hela sitt liv
med nittiotalets heta estetiska lidelse. Som
kritiker gav han sitt bästa i Studies in Two
Literatures (1895) och The Symbolist
Move-ment in Literature (1897), som avsevärt bidrog
till att förmedla inflytandet från fransk
symbolism till engelsk litteratur. Han var vid
denna tid i harmoni med den litterära
situationen, sedan kom han i otakt med
utvecklingen och blev orättvist förbisedd. En mental
kollaps när han var i fyrtioåren övervann han
visserligen, men hans författarskap och
position i engelsk kultur blev aldrig mer desamma.
Bland hans verk märks i övrigt tre
diktsamlingar, en bok om Baudelaire (1920),
reseskisser och stadsimpressioner.
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
