Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Anton Tjechov: I den heliga påsknatten. Från ryskan av Asta Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTON TJECHOV
I DEN HELIGA
PÅSKNATTEN
Jag stod på stranden till Goltva och väntade
på färjan från andra stranden. I vanliga fall är
Goltva en medelstor flod, stilla och melankolisk,
försynt framblänkande bortom tät vass; nu
däremot utbredde sig framför mig en hel insjö.
Den svällande vårfloden hade stigit över båda
stränderna, översvämmat strandområdena och
svept fram över köksträdgårdar, höskörd och
sumpmarker, så att det inte så sällan hände,
att man stötte på enstaka, ur vattenytan
uppstickande popplar och buskar, i mörkret
påminnande om dystra klippor.
Vädret tycktes mig härligt. Det var mörkt,
men jag kunde likväl se både träd och vatten
och människor... Världen lystes upp av
stjärnorna, som tätt översållade hela himlen. Jag
kan inte erinra mig, när jag någonsin har sett
så mycket stjärnor. Man kunde bokstavligt talat
ingenstädes sätta ett finger. Där var stora, som
gåsägg, och små, som hampfrön ... Som i
helgparad vandrade de alla fram över himlen,
från den största till den minsta, nytvättade,
putsade och glada, var och en tyst tindrande
med sina strålar. Himlen speglade sig i vattnet,
stjärnorna badade i det mörka djupet och
dallrade med den lätta krusningen. Det var stilla
och varmt i luften. Långt bort i ett
ogenomträngligt mörker på den andra stranden brunno
här och var klarröda eldar ...
Ett par steg ifrån mig syntes den mörka
silhuetten av en bonde i hög huvudbonad och
med en tjock, knölig käpp.
-— Att det ingen färja har varit på så länge!
sade jag.
— Det är på tiden att den är här nu, svarade
mig silhuetten.
— Väntar du också på färjan?
— Nej, jag bara står här ..., gäspade
bonden. Och väntar på lumnationen. Fara ville
man väl, det är klart, men jag har inga fem
kopek till färjan.
— Jag skall ge dig en femkopek.
— Nej, tackar ödmjukast... Men vill du
sätta ett ljus åt mig för femkopeken där borta
i klostret... Det vore bra, men jag stannar nog
här. Men nådaligen, så säg då var färjan håller
till! Den är som sjunken genom vattnet!
Bonden gick ända ned till vattenbrynet, grep
med handen tag i draglinan och ropade:
— Jeronymus! Jerony-y-mus!
Liksom till svar på hans rop bars ifrån den
andra stranden den långt utdragna klangen av
en stor kyrkklocka. Det var ett fullt och djupt
ljud som från den lägsta strängen på en
kontra-bas: det var som väste själva mörkret.
Ögonblicket därpå hördes ett kanonskott. Det kom
rullande fram ur mörkret och slutade
någonstädes långt bortom min rygg. Bonden tog av
sig hatten och korsade sig.
— Kristus är uppstånden! sade han.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
