Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Anton Tjechov: I den heliga påsknatten. Från ryskan av Asta Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTON TJECHOV
"Ängelen nedsteg från himlen som sändebud",
och till Nikolaus Undergöraren: "Ängel till
gestalten, av jordiskt stoff dock kommen", och
så vidare. Överallt börjar det med "ängel". Det
går inte på annat sätt, om de skall passa ihop
med andra. Men vad som är viktigast är ju
varken levnadsteckningen eller samordnandet
med de övriga akåfisterna, utan ljuvheten och
skönheten. Allt skall vara välformat och kort
men ändå detaljrikt och på allt sätt utsmyckat,
så att både blixten och blommorna och vinden
och solen och alla ting som kan ses på jorden
är med. Varje rad måste vara mjuk, känslig
och smekande, så att det inte finns ett enda ord
som stöter, är hårt eller inte hör dit. Man måste
skriva så, att den bedjande gläds och gråter
i sitt hjärta, men bävar och darrar till sitt
förstånd. Så skrev Nikolaus! Just så! Jag kan inte
förklara för er, hur han skrev!
— Ja, i så fall är det ju synd att han har
dött, sade jag. Men, bätjusjka, låt oss komma
i väg nu, annars kommer vi för sent...
Jeronymus kom åter till sig själv och
skyndade till draglinan. På stranden började alla
klockorna ringa om varann. Troligen pågick
redan korsgången runt klostret, ty hela det
mörka området bortom tjärtunnorna var nu
översållat med rörliga ljuspunkter.
— Tryckte Nikolaus sina akåfister? frågade
jag-
— Var skulle han ha tryckt? suckade
Jeronymus. Det hade för resten varit konstigt att
trycka dem. Vad skulle det ha tjänat till? Ingen
i vårt kloster intresserade sig för dem. De tyckte
inte om dem. De visste, att Nikolaus skrev, men
de brydde sig inte om det. Nuförtiden, herrn,
värderas ingenting som skrivs nytt!
— Man har fördomar?
— Just det. Hade Nikolaus varit en av de
äldsta, då, ska man se, hade måhända
brödraskapet varit nyfikna, men nu var han ju inte
fyrtio år fyllda. Det fanns de som skrattade åt
honom och ansåg det han skrev för synd.
— Men varför skrev han då?
— Ja, mest till sin egen tröst. Av alla
bröderna var jag den ende, som läste hans
akåfister. Jag gick till honom i hemlighet, så de
andra inte såg det, och han var glad att jag
var intresserad. Han brukade omfamna mig,
stryka mig över huvudet och kalla mig vid
smeknamn som ett litet barn. Så stängde han
till cellen, lät mig sitta ned bredvid honom och
började läsa ...
Jeronymus övergav draglinan och kom fram
till mig.
— Vi var liksom goda vänner, han och
jag..., viskade han och såg på mig med
lysande ögon. Vart han gick, dit gick också jag.
Kom inte jag, så saknade han mig. Han höll
mer av mig än av alla de andra, och allt bara
för att hans akåfister kom mig att gråta. Det
är rörande att minnas! Nu är jag alldeles som
en föräldralös eller en änka. Ser ni, hos oss
i klostret är alla snälla och goda och
gud-fruktiga människor, men — det finns inte hos
en enda av dem någon mjukhet eller
finkänslighet, de uppför sig alla som folk av enkelt
ursprung. De talar högljutt, klampar med
fötterna när de går, hostar och väsnas; men
Nikolaus talade alltid lågmält och milt, och märkte
han, att någon sov eller bad, så smög han förbi
som en liten fluga eller mygga.
Jeronymus suckade djupt och tog fatt på
draglinan. Vi närmade oss nu stranden. Rakt
ur mörkret och flodens stillhet gled vi sakta
in i ett förtrollat land, fyllt av tung rök,
sprakande ljus och oväsen. Vid tjärtunnorna såg
man nu tydligt människor röra sig. De
flämtande eldarna kom deras röda ansikten och
figurer att se besynnerliga, nästan fantastiska
ut. Här och var stack hästmular fram mellan
ansikten och huvuden, orörliga, nästan som
gjutna i röd koppar.
— Snart sjunger de påsk-kanon1..., sade
1 Kyrklig sång (som i ryska kyrkan dock både
läses och sjunges) till lovprisande av en helg eller
helgon.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
