Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Anne-Marie Lundström: John Donne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN DONNE
logiska apparaten. Ur Donnes dikter talar en
stämma omedelbart till oss; dess impulsiva
klang tränger genom seklerna med oförminskad
styrka. Han har inga sirligt behagfulla
inledningar: "Herde, säg vad kärlek är?" eller
"Kärleksguden är ett barn", inga ståtliga
apostroferingar: "Phoebus, stå upp och måla
morgonskyn!" Nej, han kastar sig huvudstupa in medias
res: "I herrans namn, håll mun och låt mig
älska!" — "Vad i all världen gjorde du och
jag, innan vi älskade?", och han tilltalar solen
utan omsvep, då dess första strålar störa de
båda älskande: "Burdusa gamla narr, påflugna
sol!"
Med detta rättframma talspråk gav Donnes
diktning något nytt, och detsamma gällde
bildspråkets realism. Donne hämtade sina bilder
från det aktuella livets alla områden, och med
förkärlek använde han en vetenskaplig
vokabulär. Denna vetenskap är visserligen nu så
urmodig, att den för våra öron ofta ger dikterna
en ålderdomlig och t. o. m. något pedantisk
prägel i stället för att åstadkomma en frisk
chockverkan. Men ingenting föråldras fortare
än vetenskapen, och det kanske inte dröjer
alltför länge, innan vår tids poesi med dess "nya
körtlars sång" och "gräsets vintriga narkos"
har fått samma älskvärt gammaldags klang som
1500-talets underliga medicinska eller
astronomiska liknelser.
På de flesta punkter stod således Donnes
diktning i opposition mot den rådande smaken. Den
hänförda dyrkan av det sköna, som ger engelsk
renässansdikt en så ädel hållning, ägde ingen
adept i John Donne, och hans dikter ha ej den
fläckfria fulländning, som ofta uppnåddes även
av långt mindre betydande samtida poeter. Men
detta uppfattas knappast som någon brist av
vår tid, som sätter mera värde på
personlighetens styrka och tankens djärvhet och
originalitet än på den ideala skönheten. Den kraftiga,
virila tonen hos Donne står oss också närmare
än den elisabetanska gracen.
Men vad som ger Donnes diktning dess
särprägel är att den förenar det robusta med det
subtila. Donne har betecknats som det skarpaste
huvudet i England på sin tid, och den egenskap,
som samtiden mest beundrade i hans diktning
var dess "wit". Invecklade och sinnrika
tankegångar, utspekulerade liknelser, bisarra
idéassociationer var vad som tjusade de mest
avancerade poesidyrkarna. Hos Donne har denna
tendens drivits till sin spets, men den har också
fyllts med ett innehåll, som berättigar den
anspråksfulla formen. En dikt av Donne äger en
sådan rikedom på tankar, utvecklade i snabba,
innehållsmättade bildsviter, att den ofta blir
dunkel och svårfattlig, men den kan också med
en enda djärv metafor ge uttryck åt en subtil
psykologisk iakttagelse eller i paradoxens form
kasta ljus över svårgenomträngliga
sammanhang.
Donnes förmåga att i varje ögonblick
fasthålla ett helt komplex av idéer, där skenbara
motsatser klinga samman i en vibrerande
harmoni, det är den som gör hans personlighet och
diktning till ett så fängslande studium. Kanske
har ingen skald spänt över ett rikare andligt
register. Ingenting är enkelt och naivt hos
Donne. Han ser människosjälen i hela dess
gåtfulla sammansatthet, där ett världsallt tycks leva
med sitt myller av skapade väsen, från djuret
till ängeln. Det låter välbekant för oss i
psykoanalysens tidevarv, då han talar om att man bör
hålla sina djur på lämplig plats och förstå att
begagna sin häst, get, varg och alla de andra
utan att behärskas av dem. Djuret i människan
ha vi hunnit bli rätt väl förtrogna med; kanske
ha vi mera att lära av ängeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
