Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Elsa Norberg: Romantikens livsideal i aktuell belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELSA NORBERG
fattning finner man hos Leander, när denne vid
ett tillfälle spelar ut Corneille mot Runeberg:
"Med något av flyttfågelns osvikliga drift
— ’väg visar dem ingen i villande blå, de hitta
ändå’ — går Sven Dufva i döden. Klassicisten
Corneilles hjältar kunde också offra sig; men
de visste vad de gjorde, det var aldrig lätt för
dem, och just däri låg deras storhet."
Det är inte så alldeles lätt att fundera ut,
i vilket avseende d:r Leander menar, att hans
synpunkter på romantiken är "nya". Troligen
menar han, att de är nya för svensk publik, ty
i och för sig är ju den antiromantiska
kulturkritiken en mycket gammal historia. De här
ovan refererade synpunkterna kan i stort sett
föras tillbaka på Brunetière, som har utövat ett
direkt och mycket påtagligt inflytande på
exempelvis Lasserre och Irving Babbitt. Men
även dessa tillhör ju numera en svunnen
generation, liksom f. ö. nästan alla de av Leander
nämnda kritikerna. Endast Croce, f. 1866, och
Maritain, f. 1882, är mig veterligt ännu i livet.
Och deras synpunkter har ingalunda fått stå
oemotsagda. Det gäller både om den
rousseau-uppfattning de utgår från, om deras
litteraturhistoriska schematism och om deras sätt att
bedöma poesi (Henri Brémond).
När nu alltså 1900-talets romantikdebatt sent
omsider presenteras för svensk publik, hade det
utan tvivel varit ytterst värdefullt att få en något
så när allsidig överblick av den — med hänsyn
tagen till både inlägg och motinlägg. Som
historisk företeelse är den väl värd att
uppmärksammas, inte minst med hänsyn till den betydelse
den har haft för modern utländsk
litteraturkritik och diktning. Det må i detta sammanhang
räcka med att erinra om att T. S. Eliot var Irving
Babbitts lärjunge vid Harvard och att han
dessutom erkänt sig ha mottagit betydelsefulla
impulser från Jacques Maritain. Men å andra
sidan — gäller det att förstå sig på en T. S. Eliots,
en Paul Valérys eller en Karin Boyes poesi så
kommer man inte långt med en renodlat
anti-romantisk litteraturuppfattning.
Nu har emellertid d:r Leander tyvärr helt
och hållet avstått från den intressanta uppgiften
att ge en bild av den internationella
romantik-debatten och dess verkningar på aktuella
företeelser inom modern svensk kulturkritik och
diktning. Man frågar sig eljest med spänning,
vad som skulle ha blivit resultatet, om
författaren hade tagit notis om den syn på
diktaturideologierna, som kommer fram i Karin Boyes
"Kallocain" och Harry Martinsons "Verklighet
till döds".
I stället har nu författaren valt att helt enkelt
applicera de antiromantiska synpunkterna på
äldre svensk litteratur. Detta med resultat, att
ett flertal av våra största 1800-talsdiktare från
Atterbom till Selma Lagerlöf för den
överrumplade läsaren — obs. att det är fråga om en
populärskrift —- kommer att te sig som mer eller
mindre samhällsfarliga föregångare till Hitler.
Vad sedan själva den litteraturhistoriska
till-lämpningen beträffar, så har författaren
omsorgsfullt undvikit den kanske intressantaste
frågan i sammanhanget, nämligen hur den
fransk-engelska romantikuppfattningen stämmer
med de empiriska resultat, som svensk
litteraturhistorisk forskning under de sista tre, fyra
decennierna arbetat sig fram till. Hade han
ställt frågan, skulle han näppeligen kunnat sätta
på tryck ett — åtminstone vad Sverige
beträffar — historiskt så ohållbart påstående, som
att romantiken över lag skulle vara en skapelse
av den avkristnade människan. Bevisskyldigheten
tillhör i varje fall helt och hållet den, som
slungar fracn en teori så flagrant stridande mot
allt vad Martin Lamm och hans lärjungar efter
långa forskarmödor har lyckats lära oss om vad
den pietistiska religiositeten vid sidan av
rous-seauanismen betytt som förberedelse för
romantikens subjektivism och hinsideslängtan.
Mera förbryllande än upplysande verkar också
författarens antydningar om att romantikens
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
