Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nedskrivningstakten. Frånsett några för ämnet
skäligen ovidkommande parenteser om judar
och frimurare (dessa även inom viss fransk
överklass så omhuldade kategorier) märks
däremot inte så mycket av ockupationen.
Författaren är på det hela taget samme elegante
turist och flyhänte fäsör som den Morand man
minns från mellankrigsåren. Han vet vad
"man" bör se, äta och ha på sig vid vilken som
helst tidpunkt i varje klimat, även de andliga,
och har förmågan att likt en trollkonstnär gripa
exotiska adjektiv ur bara luften mittför ens
näsa apropå vilket som helst ämne. Sålunda har
han redan på tionde raden hunnit ställa den
lille normandiske tjuren Maupassant ansikte
mot ansikte med sina "bröder i Khorsabad",
d. v. s. tjursfinxerna i Sargons palats.
Den första hälften av boken kan snarast
betecknas som dålig. Författaren liknar en
boxare i de första ronderna som försöker lura
ut sin motståndare. Han riktar sitt sökljus än
här, än där mot svaga punkter i det liv och den
karaktär han går att skildra och passar själv
på att figurera i tämligen billiga
veronica-passager. Det hela är planlöst, oorganiskt
uppbyggt, fullt av omtagningar, och om det tjänar
Morand till att få grepp på ämnet Maupassant
så tjänar det i varje fall inte läsaren till att få
grepp på hans liv. Det hela kan snarast
karakteriseras som en samling infall och
anteckningar tillkomna under studiet av tidigare
biografier, av muntliga traditioner och av brev och
andra autentiska papper som författaren tack
vare sina relationer haft riklig tillgång till. Det
/erkar som om han här främst ville pröva om
Maupassant egentligen är comme il faut, bl. a.
om han hade "smak", nämligen den goda smak
som "man" (t. ex. Renoir, Degas, Lautrec etc.
och naturligtvis — post festum — Morand)
obestridligen hade vid denna tid och på denna
fläck av världen. Och han kommer till negativt
resultat. Det blir en festlig antiklimax då han
påpekar smaklösheten i exempelvis
Maupas-sants interiör, som var fylld av normandiska
skåp, buddhor och gud vet inte vilka disparata
kuriositeter, efter att några sidor tidigare ha
beklagat att han inte gjort sig till skildrare av
dåtidens parisiska grilljannevärld, beträffande
vilken de höglitterära dokumenten tycks vara
sparsamma. "Vilket värde skulle inte
Maupas-sants romaner haft för oss, om vi i dem kunnat
se greve Emmanuel de Saint-Adelgonde som
trapetskonstnär, greve Hubert de la
Rochefou-cauld som skolryttare, hertig Fery d’Esclands
i balansridning, greve de Beauregard som
monsieur Loyal eller monsieur de Sainte-Marie,
körande en gris inför sina ståndsbröder ..."
Ja, vilket värde skulle inte Maupassants
romaner ha haft om de varit skrivna av Paul
Morand! Det vore dock orättvist påstå att alla
de faits divers och evokationer av tidsdoft som
Morand låter spela kring ödet Maupassant
skulle vara utan sitt pikanta värde, man tycker
bara att det blir för mycket dekorativa inslag
innan ödet självt träder in på scenen. Det är
först på de sista femtio sidorna som
toreadoren Morand träder åt sidan och låter tjuren
dö i fred. Dessa sidor andas också ett slags
gripenhet och en medkänsla stor nog att vara
gestaltande.
Någon levnadsskildring är boken inte men
väl ett kåseri kring en levnad, skrivet av en
i salonger väl bevandrad person. Mot
översättningen kunde en hel del grava anmärkningar
riktas. Gunnar Ekelöf
Dikt och diktatur
Jöran Mjöberg: Dikt och diktatur. Natur och
Kultur 1944. 6:—.
Det har som bekant på sistone blivit modernt
att racka ner på beredskapsdikten. Det är både
ett tidens tecken och ett prov på belackarnas
opportunism. Det hade otvivelaktigt varit mer
hedrande om de kommit med sin kritik och
sina reservationer när genren hade
högkonjunktur.
Jöran Mjöberg är i sin i höstas utkomna
exposé över "svenskt kulturförsvar 1933—
1943" en trofast tennsoldat. Till en del beror
det väl på att vissa avsnitt skrevs under samma
förutsättningar som beredskapsdikten. Hans
patos, som redan nu verkar en smula passé,
har alltså delvis samma ursäkter och historiska
bakgrund som denna. Men frågan är om han
inte företräder en riktigare ståndpunkt och ett
bättre historiskt sinne än belackarna även i det
som är tillkommet som återblick. Man
glömmer så lätt kulturförsvarets bakgrund, det
politiska trycket, censuren och framför allt en
— som man då trodde — opportun realpolitiks
lockelser. Man får respekt för de svenska
författarnas front, i all synnerhet när man får
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
