- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
388

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Margit Abenius: Instängd — utestängd. Reflexioner kring Pär Lagerkvists ”Dvärgen”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARGIT ABENIUS

Min glädje är att åka
på midnattsstormen.
Jag trampar fältens gröda,
jag bräcker kölar.
Jag leder vandrarn vilse
från sökta hyddan,
och fröjdas att han ryser
när jätten skrattar.

Utom de individuella gestalterna möter man
i "Dvärgen" som så ofta hos dramatikern
Lagerkvist den anonyma massan, folket. Folket
i sin vardags tyngd och plåga längtar ut ur den
trånga instängdheten. Aningen om något större,
ljusare och friare skänks dem i de symboler
och värden som skapas ur de enskilda
gestalternas inre spänning och paradoxala kamp med
ödet. Folket dyrkar den tappre don Ricardos
osammansatta livskärlek — och detta är
knappast något värde som tidigare har hyllats av
den diktare som sagt: "Jag vördar människan,
föraktar livet" —, de dyrkar ännu djupare de
två barnens hängivenhet in i döden och de
hämtar tröst ur det äkta lidandet vid furstinnans
järnkista. Inspiration flödar också ur
stjärn-tydarnas och forskarnas sökande efter livets
mening, ja, ett värde ryms kanske till och med
i furstens estetiska sinne för den ädla hållningen
och den sköna formen.

*



Ett mångtydigt diktverk som "Dvärgen" kan
förvisso läsas och förstås på många olika sätt.
Naivt och oreflekterat som det genomarbetade
konstverk och den färgmättade skildring det
är. Man kan också närma sig det rent
psykologiskt. Dvärgens gestalt ter sig då som en
i detalj trogen, nästan förvånansvärt trogen,
illustration till Freuds lära om de förträngda
drifternas psykologi: dvärgen blir en från
livets urkälla från början utesluten, vars
för-krympthet och oföränderlighet beror på hans
negativa bundenhet vid just detta moderliga.
Men känner man — genom Blombergs
klassiska essay och diktarens egna vittnesbörd sär-

skilt i "Det besegrade livet" — hans absoluta
avståndstagande från freudianismen, så inses
att verket inte kan ha en sådan grodd.
Dessutom säger intuitionen ifrån att en skapelse
som "Dvärgen", så egendomlig, så djupt
originell, måste ha ett mycket mer primitivt och
blodfullt ursprung. Karin Boye, en diktare som
verkligen kände psykoanalysen, har inte heller
kalkerat de skräckinjagande robotarna i
"Kallo-cain" på psykoanalytiska mönster utan tagit
dem inifrån sig själv och sin intensiva
tidsupplevelse. Ändå är likheten mellan Freuds
instängda neurotiker och Lagerkvists förkrympta
dvärgsjäl ett faktum av stort intresse. I "Det
besegrade livet" smädade diktaren dem som
forskade bland drifternas underjordiska
rottrådar och uttryckte sitt hat mot Livet i alla
dess uppenbarelseformer, medan han
lidelsefullt hyllade trädets krona, det gudomliga
längtanskravet i människan. Och i viss grad
är det väl alltid så i Lagerkvists värld, med
dess "kämpande ande", dess transcendentala
aningar. Men har det inte kommit till något
nytt i "Dvärgen"? Är inte dvärgens gestalt en
— måhända omedveten — modifiering av "Det
besegrade livets" filosofi, en gestalt som genom
själva sin personlighet och sina handlingar
indirekt säger ifrån att livet inte får hatas i sin
rot utan är att vördas som något gott när det
styres av ande? En dissonans sådan som den
i "Det besegrade livet" kan dvärgen aldrig
erfara, ty han är i pakt med det som Lagerkvist
där kallade Livet. Men samtidigt belyser hans
gestalt på ett egendomligt sätt själva konflikten.

Som bärande gestalt i ett dramatiskt diktverk
lider dvärgen av en brist som strängt taget är
en förtjänst: hans omänsklighet som kyler
hjärtat, denna tråkighet och livlöshet som
vidlåder det oföränderliga och rent negativa.
Till sitt innersta väsen är han nära besläktad
med maskinvarelserna i "Kallocain", med den
nästan ofattbara nihilism som Rauschning fått
fram i några av sina böcker om Tredje riket

388

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free