Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
dekadente och under all menlösheten grymme
och otrogne fästmannen, den primitive och
lojale kriminaldetektiven. Laura lever i ett
kluvet vitt äktenskap med de två första och
formar sig viljelöst efter deras nycker, och
genom tre fjärdedelar av filmen glider Gene
Tierney som en ytterst sevärd mannekäng, aktiv
på ytan, sovande inunder. Hon rinner länge
även polismannen genom fingrarna innan han
får henne ställd mot väggen och tvungen att
upptäcka sitt jag, den riktiga Laura. Parallellt
med denna utveckling av en själ som
camou-flerat sig med bisarra hattar löper en
spännande ehuru stundom ologisk kriminalintrig,
som väl i första hand har till uppgift att öka
filmens publikintresse och göra den mindre
svårtillgänglig. Den här föga kände
Pre-minger, en f. d. assistent åt Max Reinhardt som
har ett flertal österrikiska och amerikanska
ljudfilmer bakom sig, utmärker sig för en
i all sin artistiska pregnans diskret instruktion.
Det ligger omsorg bakom varje bild, tyngd
i varje replik. Med sin blandning av
intellektuellt kåseri och känslomystik har "Laura"
blivit en raffinerad film med oerhörd charm,
påminnande om "Mannen utan samvete" men
mindre kylig. En stor del av filmens
attraktionskraft ligger i den lyckliga placeringen av
Dana Andrews som detektiven, filmens deus
ex machina, en roll som han fyller med hetta
och auktoritet — det bränns i scenerna mellan
honom och Tierney. Mera har väl den kände
broadwayaktören Clifton Webb i posörens roll
observerats, och det skall villigt erkännas att
han är mycket nöjsam i all sin reptilartade
giftighet. . Pavane
Napoleons nederlag i Ryssland. Vladimir
Petroff. Ina.
Den ryska film om Napoleon, som nu visas
i vårt land, heter på ryska "Kotusoff" och avser
att glorifiera denne store fältherre, som
visserligen inte besegrade Napoleon men med sin
skickliga cunctator-taktik bidrog till den stora
franska arméns undergång. Kutusoff liksom
flera andra ledande roller både på den ryska
och den franska sidan, särskilt Napoleon, spelas
bra ehuru tyvärr med alltför rikligt
användande av en stil, som våra teaterrecensenter
förr i tiden brukade kalla "lapidar-stil", alltså
det orörliga spelsättet. Det kan gå an med en
absolut orörligt blickande Napoleon med tre-
kantig hatt och kikare i handen, men alltför
många lika mumifierade fältherrar blir tråkigt.
Filmen är oerhört påkostad, och den är ståtligt
upplagd. Folkscenerna är som ofta i ryska
filmer bra. Men hur oändligt mycket mer hade
med de resurserna inte kunnat göras av ett
tema, som är och förblir en av
världshistoriens största tragedier! Regissören fick inte
alls fram kontrasten mellan den lysande armé,
som Napoleon vid midsommar 1812 förde över
Njemen och de i trasor höljda skaror, som fem
månader senare flydde över Beresina. En
skickligare fotograf hade lätt kunnat åskådliggöra
både glansen och eländet. Ett annat svagt
kapitel var musiken, vilken knappast ens gavs
en antydan om Napoleon-tidens mest berömda
franska och ryska militärmarscher. Filmens
syfte är som sagt att hylla det sega ryska
försvaret, och på en rysk åskådare måste detta
åskådliggörande av händelser, som Hitler 1941
åter gjorde aktuella, verka fascinerande. En
svensk, som bedömer filmen mera objektivt,
besväras av de talrika longörerna och av det
alltför långsamma tempot. Åke Thulstrup
Det sjunde korset. Fred Zinnemann. Metro
Goldwyn Mayer.
Anna Seghers’ berättelse om sju fångars
flykt från ett tyskt koncentrationsläger har
överflyttats till vita duken med omsorg och
relativ trohet mot originalet. Vad som i första
hand skiljer filmversionen från romanen är
dess starkare politiska betoning. Det kan
kanske anmärkas på att den illegala organisation,
som uppträder i filmen, förefaller väl
plan-och programlös, men det är dock ganska
märkvärdigt att en färsk amerikansk
propagandafilm så kraftigt understryker förekomsten av
anständiga människor i dagens Tyskland. Något
av en centralfigur har faktiskt den lille
halvnazistiske arbetaren Paul blivit, han som trivs
med Hitler därför att han gett folket högre
löner och barnbidrag. Den allmänna
skuggrädslan och angiveriet har fått övertygande
framställning, medan själva miljön är
osäkrare tecknad och det flitiga användandet av
dimbildningsapparaten i förening med en
patetisk speakerröst från himlen är ganska
löjeväckande. Någon sensationell film är "Det
sjunde korset" inte, men man kan inte annat
än finna sympatiskt dess varma pläderande för
lojalitet och rättfärdighet och dess frihet från
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
