Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
revolterande diktning tystnade för alltid i
spanska inbördeskriget. I bakgrunden finns
också den något äldre danska poesien, den
förfinat naturlyriska, och inte minst då
Johannes V. Jensens diktning med dess mytiska
utvecklingsperspektiv och whitmanska
kosmos-berusning.
Sarvig har förklarat sig vilja skänka
upplevelser av sådant som de i kriget indragna
ungdomarna inte haft möjlighet att uppleva
under dessa år. Han gör det med hjälp av ett
slags personlig och instinktiv mytologi, som
försöker omspänna hela den organiska världen
pius civilisationen och tidsförloppet. Det är en
oupphörligt skiftande värld, på vandring,
i rörelse, med dagarna som ett förbirusande
tåg, timmarna som en vältrafikerad bro, våren
som ett grönskans skepp och hösten som en
port där vagnar och människoskaror drar bort
i en väldig scenförändring. Havet och skeppen
ställs ständigt som förvandlingens och
rörelsens princip mot staden och landet: staden är
overklig med sina tjutande ambulanser, med
gator "blege som en lunge i sprit", och
gårdarna ligger bedövade i den gröna
middagshettan. Sarvig betraktar gärna tillvaron som ett
fortlöpande årstidsdrama, där sommaren
triumferar som livets och fruktbarhetens tid, där
hösten är förbränningens och vintern den vita
dödens tid. Debutvolymen, "Grønne Digte", är
helt byggd kring detta schema, medan dess
fortsättning, "Jeghuset", övervägande ser
världen och skeendet i inåtvända, nattliga speglar.
Poeten upplever sig själv som ett nattens hus,
sin sorg som en underlig gammal villa "med
kolde nordverandaer og ubrugelige
taarn-kamre", men kan också känna sig som ett helt
landskap, där han vandrar genom lungornas
vidsträckta skogar och de röda blodträden
växer, närda av ådrornas flodnät.
I "Mangfoldighed", en prosadikt i nära nog
genomförd frågeform, tycks hela världen
rymmas i människans inre: poeten har samlat alla
sina symboler och projicierat sina kosmiska
upplevelser inom jaghuset. "Kände du din
kropp gränslöst förstorad med havs ögon och
skogars hår? — Minns du dagen då blixten
brast med sin glödtråd i det speglande rummet
likt en lampa som brister, medan oktobers torn
stod högt och svart över de gula markerna? —
Kom du förbi förfallets stad och såg livets och
växtens floder bruss förbi, bryta fram som
rötter ur jorden, väldiga och sällsamma som
gräsets turbiner och skogens gröna hallar?"
Poeten har trängt in i träden, gått genom
cellernas rör in i trädens tid, han talar om "den
gröne Kristus, som är årets gång, den
löv-klädde, den fjällige, den dunigt lene", han
förnimmer den höga dagen "het som mässingen
i en brinnande lampa" och i hans dröm finns
inga människor, "blott visionens tält och snöns
tusende små klara hjul". Man skymtar en
världsupplevelse i släkt med Whitmans men
bruten genom en symbolskapande neuros som
närmast för tanken till Dylan Thomas.
Just Sarvigs symbolskapande förmåga är det
mest utmärkande också för dikterna. Mycket av
detta symbolspråk är dunkelt och
förbiglidande, i avsaknad av konkret bildverkan, men
ofta nog tränger suggestionen igenom och når
kontakt med läsarens fantasi. Där är hans
återkommande föreställning om stjärnhimlen som
en fiskfångst eller om regndagen som en naken
kvinna som han försöker famna ("men hun
var glat og jeg gled da jeg greb"). Han ser
skeppen "med svungne agterspejl som siddende
kvinder" och i en dikt om Ryssland får han
plötsligt fram en stämning av dagar i lä för
stormen, dagar bakom skogar. Han ser
grönskan mot hösten "rødmet som papiret i
urin-spanden" och använder tisteln som hatets
symbol, krigsfartygen blir till tistelskogar som drar
bort över havet. Han talar om "en ældet
verden, saltet med sne" och om "bitterhed i en
samlet sum at spise med slidte skeer". Han får
in en stor stämning i ett enkelt rimmeri:
Hørte du en
hammerskares slag?
Det var regn,
som tækte mørkets tag.
Men när han försöker sig på ett brett
utvecklingspanorama i nonchalanta verspar hamnar
han ställvis i rena spexet:
Er vi en mutation? eller et simpelt trin?
vandrende vækst med et svulmende tænkeskrin.
Stormflod i lilleland. Rygende ildebrand
slukkes med tiden og pigernes vaskevand.
Det var sortetid, mørketid, buksetid, bedetid.
Det var utid. Man slagtede aandernes gedekid.
På ett ställe säger sig Sarvig komma från
drömmars dimmiga slätter och gå bort genom
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
